Yuills (egentligen Yuilliburgen) fullängdardebut släpptes ursprungligen februari 2007 under egen ledning på bolaget The Happy Biscuit Club. Det var dock först 2008 när han värvades av Londonbaserade labeln Moshi Moshi (Hot Chip, Bloc Party, Dntel, Lo-Fi-Fnk etc) som skivan fick en vidare spridning. Lovorden har sedan dess varit många och han har numera en självklar plats inom "folktronican" (nej detta är inget skämt utan ett faktiskt begrepp myntat av brittisk press som, inte helt otippat, syftar på en korsning mellan folkmusik och elektronica). Musiken för inte helt förvånande tankarna till genrebrodern Ben Coopers många projekt såsom Radical Face och Electric President fast kanske med en generellt gladare, eller bättre uttryct mer hoppfull, ton. Till följd av den konstanta och till synes ändlösa ström av bra låtar som dagliges uppladdas och promotas på div bloggar är lätt att en enskild artist, i synnerhet en med ett så svåruttalat namn som Yuills, lätt faller i glömska. Men då och då så händer det att någon sticker ut tillräckligt för att man ska ta sig tiden och försöka få tag på hela skivan. I merparten av fallen krävs det inte mer än en snabb genomlyssning för att konstatera att den bloggade låten utgör just pärlan in en för övrigt kanske helt ok men ganska slätstruken samling låtar. Det är här Yuills skiljer sig. Nästintill varje låt står ut för sig själv även om det självklart finns några spår som lyser lite starkare. Smakprov: No Suprise (finns även i avskalad version)
2. Patients - Patients
Patients är namnet på ovannämnda Ben Coopers senaste projekt. Skivan (även den med samma namn) utgörs av en samling leftovers som Cooper av olika skäl inte ansåg platsa in med tidigare projekt. Det är för den sakens skull inte fråga om någon andrahandssortering även om materialet till karaktär är lite brokigare än det på tidigare plattor. Majoriteten av låtarna genomsyras fortfarande av den något vemodiga ibland gränsande till kusliga känsla som är karaktäristiskt för Radical Face-skivan. Ensamma gitarrer varvas med fulla elektroniska orkestrar. Det är något sagolikt med allt som Cooper rör vid och historien bakom skivan bidrar inte mindre till känslan. Skivan släpptes aldrig officiellt, eller för den "allmänna" allmänheten om man nu kan uttrycka det så. Istället trycktes den i 100 ex och skickades i utbyte mot en valfri ägodel (dock ej pengar) till de hundra första till kvarn. Lite som i den där gamla sången av Hasse Alfredsson, "Ska vi byta grejer, ska vi byta grejer med varann". Listan över bytena finns tillgänglig för den som känner sig nyfiken.
Smakprov: Mind Ur Manners
Övriga nämnvärdheter utan omsvep:
3. Jeremy Messersmith - Miracles
4. Kyte - Solsbury Hill (Peter Gabriel Cover)
5. The Snuggle Ups - Dancing In The Dark (Springsteen Cover)
Inlägg
