Local Natives - PANG!

Vidare på tråden covers och med hänsyn till lördagens annalkande konsert (som jag lyckosamt nog råkar inneha en biljett till) så tänkte jag bjuda på Local Natives minst sagt glädjealstrande cover på Simon & Garfunkels Cecilia. Den har legat uppe ett tag så somliga av er har säkert redan sett den men oavsett är den värd en titt och lyssning.

Cecilia from Local Natives on Vimeo.

/Ph

Unveiling The Covers - Pt. II

Sen låtskrivandets begynnelse har covers varit en del av musikbranchen. En del artister har gjort sig kända eller rent av slagit igenom genom att just göra en cover på någon annans verk. I flertalet fall har det dessutom gått till den grad att gemene man inte längre minns vem som gjorde orginalet. Ett exempel är Live And Let Die som dem flesta av oss uppvuxna på 90-talet förmodligen associerar med Gun N' Roses. I själva verket är låten ursprungligen skriven och framförd av Paul McCartney & Wings 1973 och utgjorde ledmotivet till Bond-filmen med samma namn. Om vi ändå är inne på Guns N' Roses så har vi ju även deras version på Dylans Knockin On Heavens Door. Och väl inne på Dylan så gjorde The Byrds sig ett namn på hans Mr Tambourine Man. Ja listan kan göras lång och det finns säkert bättre exempel än dem jag nyss angav.

Våra samtida artister är inget undantag. I en tid där i princip "alla" har tillgång till enklare inspelningsutrustning har coverfenomenet snarare vuxit sig ännu starkare och som en tänkbar följd av genreutvecklingen har dessutom kreativiteten (mätt i störst omvandling av orginalet) fått ännu större svängrum. Men liksom tidigare så är alla covers inte nödvändigtvis bra covers och det är relativt sällan som de når upp till samma nivå som orginalen. Har man dock lite tålamod (och intresse) så finns det faktiskt en hel del roliga och bra covers att hitta, även om en del kanske är mer roliga än bra. Nedan följer en liten sammanställning av nya som gamla fynd.

Side A

Grizzly Bear - And I Was A Boy From School (Hot Chip)

Peter Gabriel - My Body Is A Cage (Arcade Fire)

The Rural Alberta Advantage - Eye Of The Tiger (Survivor)

Vampire Weekend - Exit Music (For A Film) (Radiohead)

Dan Mangan - There Is A Light That Never Goes Out (The Smiths)


Side B

Get Cape, Wear Cape - D.A.N.C.E. (Justice)

Friendly Fires - I’m Good, I’m Gone (Lykke Li cover)

Bonnie Prince Billy - World's Greatest (R Kelly)

Dr. Fox’s Old Timey String Band - Kids (MGMT)

Eels - Can't Help Falling In Love (Elvis Presley)



/Ph

Lissie Mauras - ett liv på flykt

Lissie Mauras, eller kort och gott Lissie, är uppvuxen i Rock Island, Illinois, en liten arbetarstad belägen vid Mississipiflodens banker och som förutom att ha en stark tradition inom brobyggets ädla konst även är rik på historier från tidigdaga Amerika. Men i motsats till sin familj, sina skolkamrater och förmodligen majoriteten av stadens befolkning var Lissie aldrig ämnad för ett stillsamt liv i the Midwest. Om inte ännu tidigare så stod detta i alla fall klart under hennes sista år på high school då hon hamnade i en dispyt med skolledningen (som bl a ska ha involverat uppvisandet av ett visst finger). Det hela slutade med att hon religerades och istället för att ta examen med sina vänner påbörjade hon, i dubbel bemärkelse, den resa hon var förutbestämd att ta.



Efter en likt floden slingrande väg (där hon bl a hann med att vara förband åt Lenny Kravitz, låtskrivande och vardagshäng i London med Ed Harcourt, uppträdanden på diverse caféer samt en kortare tid som honungsförsäljare) slutade så småningom resan i Hollywood Hills, Kalifornien. Och med det kom även tiden för hennes skivdebut. Med hjälp av hennes vän Bill Reynolds, mer känd som bassisten i Band Of Horses, kunde hon den 10:e november 2009 ge ut 5-spårs-EP:n, Why You Runnin'. I en blandning av blues, country och folk inkorporerar Lissie en uppväxt präglad av arbetarklassanda, vardagsuppror, landsvägsdrömmar och den mäktiga Mississippiflodens konstanta närvaro. Frånsett en aning attityd, som kanske kan härledas till hennes ungdoms upptåg, återfinns få, om ens några spår av den i övrigt flickaktiga och fräkniga fasaden i musiken. Istället präglas merparten av låtarna av ett allvar och en rakhet som snarare hade kunnat förväntats av någon vars liv varken ger tid eller utrymme för lättsamhet och utsvävningar. Någon som ur ett förstahandsperspektiv fått uppleva konsekvensen av naturens nyckfullhet och förlorade skördar. Men självupplevt eller inte så funkar det. Och oavsett om inspirationen är hämtad från stadens sedan länge bortglömda förfädrar eller Mississippiflodens grumliga vatten, så står hon ut från den övriga skaran samtida Joni Mitchells.

Myspace | iTunes
RIYL: Neko Case, Cat Power, Gillian Welch, Sera Cahoone

Lyssna:
Everywhere I Go


Old Mississippi


För mer lyssning kolla in hennes inspelningar i Daytrotterstudion:
Daytrotter Session 081220
Daytrotter Session 100112

Vårens kommande skivsläpp - en summering

Ett nytt decennium, ett nytt år och en ny vår full av massa lovande skivsläpp. Om 2009 var debutanternas år (sett till årets bästa skivsläpp) med artister som Mumford & Sons, Local Natives, Miike Snow etc så har 2010 i så fall möjligheten att bli uppföljarnas år. För enligt en snabb beräkning planerar inte mindre än 4 band* på min Top 5-lista (och ytterligare några fler om man räknar Top 20) att släppa ett nytt album. Flera av skivorna börjar redan cirkulera på diverse torrentsajter men jag har bestämt mig för att avvakta med ev recensioner tills skivornas officiella releasedatum. Eller i alla fall så tror jag att jag har det. Vi får se.


Några av de hittills offentliggjorda omslagen

Hursom så tänkte jag istället bjuda på en sammanställning över vad jag anser vara vårens viktigaste eller mest intressanta skivsläpp. Som alltid kan datumen komma att ändras och liksom vid andra listsammanhang vill jag slänga in en brasklapp för ev missar. Med det sagt:

Vampire Weekend - Contra - 12/1
- Smakprov: White Sky
Joel Alme - Waiting For The Bells - 20/1
Beach House – Teen Dream – 26/1
- Smakprov: 10 Mile Stereo
Los Campesinos! - Romance Is Boring - 26/1
Midlake – The Courage of Others - 1/2
- Smakprov: Acts Of Man
Hot Chip - One Life Stand - 1/2
- Smakprov: I Feel Better
Yeasayer – Odd Blood - 9/2
- Smakprov: Ambling Alp
The Watson Twins - Talking to You, Talking to Me - 9/2
Joe Pug – Messenger - 16/2
- Smakprov: Speak Plainly, Diana
Electric President - The Violent Blue - 23/2
Rocky Votolato – True Devotion - 23/2
Shout Out Louds – Work - 26/2
- Smakprov: Fall Hard
Frightened Rabbit* - The Winter of Mixed Drinks - 1/3
- Smakprov: Swim Until You Can't See Land
Crookers - Tons Of Friends - 8/3
Josh Rouse – El Turista - 9/3
Drive-By Truckers - The Big To-Do - 16/3
Johnossi - ? - april 2010
- Smakprov: What's The Point
Band of Horses* - Night Rainbows - TBA
MGMT - Congratulations - TBA
Arcade Fire* - ? - TBA
The National* - ? - TBA
The Walkmen - ? - TBA
Jens Lekman - ? - TBA

Jag hoppas den här listan kan utgöra någon form av vägledning för vad ni ska hålla ögon och öron öppna för under de kommande månaderna.

/Ph

Crookers många vänner

Remixkungarna Crookers släpper den 8 mars sitt anticiperade debutalbum, Tons Of Friends. Skivan, som egentligen var tänkt att släppas redan under förra året, gästas av en rad celebra namn däribland fjolårets svensk-amerikanska electrosensation Miike Snow. Samarbetet började faktiskt i motsatt ända i och med att Crookers gjorde en remix på Miike Snows genombrottslåt Animal. Med ett resultat som föll alla inblandade parter i smaken (inkl allmänheten) beslöt sig grabbarna Crookers att fråga om grabbarna Miike Snow ville vara med på ett hörn på deras kommande skiva. Svaret var självfallet ja och slutprodukten blev Remedy. I en allmän uppvisning av ömsesidig vördnad och respekt fick dessutom Snow tillåtelse att inkludera en version av låten på deras eponyma debutskiva (som vid den tiden skulle släppas först efter Crookers skivdebut). Låten fick namnet In Search Of (dem inledande orden i "refrängen" till Remedy) och låter minst sagt snarlik. Döm själva.


Crookers - Remedy ft Miike Snow


Miike Snow - In Search Of

Den kompletta låtlistan för Tons Of Friends lyder som följande:

1. We Love Animals – Crookers feat Soulwax & Mixhell
2. No Security – Crookers feat Kelis
3. Natural Born Hustler – Crookers feat Pitbull
4. Lets Get Beezy – Crookers feat Will I Am
5. Park The Truck – Crookers feat Spank Rock
6. Hold Up Your Hand – Crookers feat Roisin Murphy
7. Hip Hop Changed – Crookers feat Rye Rye
8. Cooler Couleur – Crookers feat Yelle
9. Birthday Bash – Crookers feat The Very Best, Marina & Dargen D’amico
10. Put Your Hands On Me – Crookers feat Kardinal Offishal & Carla Marie
11. Royal T – Crookers feat Roisin Murphy
12. Remedy – Crookers feat Miike Snow
13. Arena – Crookers feat Poirier & Face-T
14. Tee-Pee Theme – Crookers feat Drop The Lime
15. Transilvania – Crookers feat Steed Lord
16. Have Mercy – Crookers feat Carrie Wilds
17. Jump UP – Crookers feat Major Lazer, Leftside & Supahype
18. Lone White Wolf – Crookers feat Tim Burgess
19. Day N’ Nite (Acapella Skit)
20. Embrace The Martian – Crookers feat Kid Cudi


/Ph

Ett skägg är ett skägg är ett skägg

Först. Några självklarheter:
1. För att ha något att skriva om krävs det, ja, att ha något värt att skriva om.
2. För att inte alla inlägg ska behandla gammal skåpsmat (som förvisso kan ha nog så högt litterärt- eller snarare lyssningsvärde) krävs ett visst mått av ajourhållande.
3. Ett sätt att hålla sig upp till datum är andra/andras musikbloggar.

(och med det förtydligandet kan det officiella inlägget ta an)

Sedan en tid tillbaka har jag varit en frekvent besökare på den svenska "skäggmusiks"-bloggen La Cienega. Anledningen är att jag är en trogen anhängare och stor förespråkare av just "skäggmusik", något som denna blogg har specialiserat sig på. Vid mitt senaste besök stötte jag på ett för mig tidigare okänt band med det anspråkslösa namnet David & Goliath. Den första låten jag hör är Death Of A Classmate och genast märker jag att mina skäggstrån spetsar öronen. Av inlägget framgår det att David & Goliath är från Sverige, mer specifikt från Umeå, samma stad som jag kallat hem sedan 6 år tillbaka. Men kanske ännu mer intressant är det faktum att David & Goliath är till hälften herren bakom bloggen.



Efter en kortare mailkorrespondens framgår det att David och Goliath, som till vardags går under namnen Daniel Sundbaum och Henrik Arvidsson, är gamla vänner och numera bosatta i Stockholm. Efter att ha lagt oräkneliga timmar på den diskuterande och lyssnande aspekten av deras gemensamma musikintresse bestämde de sig en dag för att tillföra något eget till den genre dem så länge betygat sin vördnad. Tack vare barnafödande (eller pappaledighet för att vara exakt) kunde de båda herrarna ägna hösten åt låtskrivande och inspelande. Med hjälp av en billig mic, en "hemmadata" och några gamla vänner, Ida Köhler (sång) och Danne Brändström (munspel), kunde de båda herrarna i november månad ställa sig till den övriga skaran skäggiga trubadurer med albumet The Growing Up LP (Record Union).

Som konnässörer på området har David & Goliath lyckats få med allt som kännetecknar folk- och countrymusiken: historieberättandet, vemodet, glesbygdsandan etc. Precis som söderns slätter rör det sig ofta om ett kargt ljudlandskap ackompenjerat av Arvidssons rogivande stämma som ytterligare förstärker den pastorala känslan. Och visst kan man ana influenserna i artister som Springsteen, Costello, Dylan, Gillian Welch, Josh Ritter etc men där många artister ofta har en tendens att landa i ett enkelriktat lånande ger David & Goliath samtidigt något eget tillbaka till genren. Och med den motiveringen hoppas och tror jag att dessa herrar är här för att stanna.

Favoriter: Death Of A Classmate, Days In The Choir, The Good Old Days Weren't All That Good, Boxing Day
Myspace | iTunes | Spotify



/Ph

Electric President - The Violent Blue

Ok. Christoffer har redan nämnt det på Zoo-bloggen men jag måste också göra reklam för Electric Presidents senaste skivsläpp. Huvudhjärnan bakom namnet är Ben Cooper och för er som inte hunnit bekanta er med honom är detta en man med många ansikten tillika projekt (Electric President, Radical Face, Patients och enligt källor kommer 2010 även erbjuda ytterligare ett, nämligen Clone). Men först ut är alltså Electric President-skivan The Violent Blue som trots att den ännu inte haft sitt officiella släpp finns tillgänglig för den som varken har tålamodet eller de moraliska skruplerna att vänta.


Fr v (eller hö) Ben Cooper och Alex Kane

Som för många högproduktiva musiker (typ Ryan Adams) så finns det tyvärr en tendens att vissa låtar, ibland hela skivor känns lite själlösa och massproducerade. Ofta finns grundpotentialen där men det som saknas i maskineriet är ett filter och poleringsverktyg. Det var ungefär så jag kände för 2008:s Sleep Well och av det skälet var inte mina förväntningar inför det kommande albumet jättehöga. Min tji fick jag. För redan under skivans inledande spår framstår det tydligt att den genialitet som stundom märktes på första skivan (ex i Good Morning Hypocrite och Insomnia) och enbart kunde skönjas på den andra nu lyser igenom med hela sin prakt.

Jag har bara hunnit lyssna igenom skivan en gång men är redan beredd att påstå att det här Electric Presidents bästa hittills. Som överkurs kan det väl tilläggas att det snarare låter som Radical Face än Electric President. Det elektroniska, Morr-karakteristiska soundet som präglade skiva 1 och 2 har nämligen ersatts av handklappningar, pianon, stämsång och knakande trägolv, dvs precis den ljudbild som gjorde Radical Face's Ghost till en unik och oförglömlig ljudupplevelse. Även om det finns många artister och mycket musik som kan tala till en på ett sätt som rör sig ovan och bortom ljudvågorna så finns det få, kanske inte ens en handfull som Cooper. Han inte bara skakar om utan fullkomligt sliter upp en med rötterna och tar med en till hans magiska värld. En värld som får en att tänka på solskyende vindar, flagnade 1800-talstapeter, dammtäckta kistlock (med rostiga gångjärn) och feldimensionerade sagoväsen i del Toro-manér. Så med en recension som inte kan göra en annat än besviken lämnar jag er till att utforska Cooper och hans värld själva.


Slump?

Myspace | iTunes | Hemsida
RIYL: Radical Face, Postal Service, Styrofoam
Bäst på skivan: Safe And Sound, The Violent Blue


/Ph

Nytt år, "nya" spår...

Islands musikaliska slagskepp Sigúr Ros

I kategorin "band-jag-förmodligen-skulle-gilla-om-jag-bara-tog-mig-tiden-att-kolla-upp dem" ingår flera band jag mentalt valt att undergruppera som "musik-att-somna-till/åt-det-instrumentala-hållet"-band. Banden i fråga är hyllade jättar som Múm, Sigúr Ros, M83 och Explosions in the Sky. Jag har förvisso hört en och annan låt men långt ifrån tillräckligt för kunna ha en välgrundad åsikt. Jag har liksom klumpat ihop dem till en stor och svårnärmad massa. Men med jämna mellanrum blir jag påmind om att jag en gång för alla borde ta tag i projektet. Senaste gången var igår kväll. Här är skälet:



Efter en natt av planlöst lyssnande på vad Spotify har att erbjuda på området landade jag i följande playlist. Den består delvis av gamla favoriter, delvis av ett urval av nattens fynd. Jag har gjort den som en collaborative playlist av just den anledningen att ni som läser det här ska kunna vara med att bidra. Så lägg till det ni anser saknas men passar in. Listan är väl kanske inte tänkt att utgöras av mer "klassiskt" lagda singer/songwriters, även om dessa normalt utgör utmärkt underlag för "insomnings"-soundtracks. Och hittar ni inte det ni söker på Spotify får ni gärna komma med tips i Kommentar-fältet.


/Ph