1. För att ha något att skriva om krävs det, ja, att ha något värt att skriva om.
2. För att inte alla inlägg ska behandla gammal skåpsmat (som förvisso kan ha nog så högt litterärt- eller snarare lyssningsvärde) krävs ett visst mått av ajourhållande.
3. Ett sätt att hålla sig upp till datum är andra/andras musikbloggar.
(och med det förtydligandet kan det officiella inlägget ta an)
Sedan en tid tillbaka har jag varit en frekvent besökare på den svenska "skäggmusiks"-bloggen La Cienega. Anledningen är att jag är en trogen anhängare och stor förespråkare av just "skäggmusik", något som denna blogg har specialiserat sig på. Vid mitt senaste besök stötte jag på ett för mig tidigare okänt band med det anspråkslösa namnet David & Goliath. Den första låten jag hör är Death Of A Classmate och genast märker jag att mina skäggstrån spetsar öronen. Av inlägget framgår det att David & Goliath är från Sverige, mer specifikt från Umeå, samma stad som jag kallat hem sedan 6 år tillbaka. Men kanske ännu mer intressant är det faktum att David & Goliath är till hälften herren bakom bloggen.
Efter en kortare mailkorrespondens framgår det att David och Goliath, som till vardags går under namnen Daniel Sundbaum och Henrik Arvidsson, är gamla vänner och numera bosatta i Stockholm. Efter att ha lagt oräkneliga timmar på den diskuterande och lyssnande aspekten av deras gemensamma musikintresse bestämde de sig en dag för att tillföra något eget till den genre dem så länge betygat sin vördnad. Tack vare barnafödande (eller pappaledighet för att vara exakt) kunde de båda herrarna ägna hösten åt låtskrivande och inspelande. Med hjälp av en billig mic, en "hemmadata" och några gamla vänner, Ida Köhler (sång) och Danne Brändström (munspel), kunde de båda herrarna i november månad ställa sig till den övriga skaran skäggiga trubadurer med albumet The Growing Up LP (Record Union).
Som konnässörer på området har David & Goliath lyckats få med allt som kännetecknar folk- och countrymusiken: historieberättandet, vemodet, glesbygdsandan etc. Precis som söderns slätter rör det sig ofta om ett kargt ljudlandskap ackompenjerat av Arvidssons rogivande stämma som ytterligare förstärker den pastorala känslan. Och visst kan man ana influenserna i artister som Springsteen, Costello, Dylan, Gillian Welch, Josh Ritter etc men där många artister ofta har en tendens att landa i ett enkelriktat lånande ger David & Goliath samtidigt något eget tillbaka till genren. Och med den motiveringen hoppas och tror jag att dessa herrar är här för att stanna.
Favoriter: Death Of A Classmate, Days In The Choir, The Good Old Days Weren't All That Good, Boxing Day
Myspace | iTunes | Spotify
/Ph
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar