Going Through Sunday - Pt. II

Ännu en söndag har grytt och med den innebär det slutet av februari månad, denna pissmånad av pissmånader. Även om jag av erfarenhet vet att våren låter sig väntas på här uppe i norr så kan jag åtminstone hoppas på att mars medför lite varmare temperaturer åtminstone för er längre söderut på kontinenten. Jag tänkte av den anledning bjuda på en söndagsplaylist i lite mer durstämda toner. För er flagellanter - oroa er inte, jag lovar att kompensera med en extra nedbrytande playlist vid ett senare tillfälle. Enjoy.

Going Through Sunday - Pt. II


/Ph

En framåtblick

Maj månad verkar lova stort. Enligt NME.com så är det nämligen då som Arcade Fire såväl som The National beräknas släppa sina nya album. I alla fall preliminärt. Än så länge finns det dock vare sig titlar, låtlistor eller bestämda datum. Men det är alltid nåt.

Däremot är det nu officiellt att MGMT:s uppföljare till Oracular Spectacular ska släppas den 12 april. Skivan bär namnet Congratulations och innehåller enligt Goldwasser själv definitivt INGEN Time To Pretend eller Kids. Istället har de eftersträvat att skapa ett album som skall lyssnas på i sin helhet. Snarare än att folk letar upp de tre bästa låtarna, laddar ner dem och skiter i resten. Om detta visar sig vara något positivt återstår att se.


Omslaget till Congratulations som av någon anledning får mig att tänka på Sega Megadrive-eran ca tidigt 90-tal.

I väntan på ett smakprov tänkte jag bjuda på några remixar av förra skivans låtar:

Mighty Mike - Pressure Time (MGMT vs. David Bowie & Queen)

Kids (Soulwax remix)

Knights - Kids In Technicolor (Coldplay vs MGMT vs Daft Punk)

Of Moons, Birds & Monsters (Holy Ghost! Remix)

Vampire Weekend - Giving Up The Gun

Vidare på tråden musikvideos så har Vampire Weekend nu släppt sin andra video från deras senaste album, Contra. Videon är för låten Giving Up The Gun och rollistan innehåller en brokig skara namn, ex Jake Gyllenhaal, Lil' Jon och RZA från Wu-Tang Clan. Och den är faktiskt ganska underhållande...



/Ph

Something, Somewhere, Sometime...

Ben Sollee & Daniel Martin Moore, fast i omvänd ordning.

Jag hade tänkt att den här låten skulle få utgöra en del av ett större inlägg men med tanke på att den gått på repeat de senaste dagarna kunde jag inte låta bli att ge den lite egen välvärd uppmärksamhet. Låten ifråga är Something, Somewhere, Sometime och kommer från Ben Sollee & Daniel Martin Moores samarbetsskiva Dear Companion som nådde de digitala såväl som de fysiska skivställen den 16:e februari. Skivan släpptes på den Seattle-baserade labeln Sub Pop Records och är producerad och gästas av Yim Yames från My Morning Jacket och Monsters of Folk. Med det sagt:

Something, Somewhere, Sometime


/Ph

The Times They Aren't A-Changin'

Daniel från David & Goliath (se tidigare inlägg) var nyligen vänlig nog att skicka mig ett förhandsex av deras kommande EP, The Times They Aren’t A-Changin’ EP. I motsats till vad som kanske kan förväntas rör det sig inte om några Bob Dylan-parodier. Nej, EP:n innehåller nämligen 3 helt nya låtar och liksom vid tidigare lyssningar är ordet som poppar upp i min skalle nostalgi. En rofylld röst som, ibland med ett visst mått av vemod, reflekterar över det förgångna och livets förgänglighet samtidigt som den förmedlar lyssnaren (och kanske sig själv?) att alla förändringar inte är av ondo.

Som det går att läsa på Daniels egna högst besöksvärda skäggblogg så är gossarna även i färd med att spela in sitt andra album. Men tills dess får vi hålla till tåls med denna fina lilla EP som inom kort kommer att finnas tillgänglig på både Spotify och iTunes.

The Times They Aren't A-Changin'



/Ph

Veckans sound-a-like

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om amerikanska synthpop/electronica-bandet Faded Paper Figures där jag påtalde bandets slående likheter med Postal Service, inte minst sångaren Williams kusligt Ben Gibbard-lika röst. Jag har nu hittat deras överman. Owl City, eller Adam Young som mannen bakom projektet heter, inte bara påminner om Postal Service utan måste haft en utomkroppslig upplevelse (mer specifikt i Gibbards kropp) när han skrev låten Fireflies. Döm själva:

Fireflies

För fortsatt lyssning kolla in hans två album på Spotify.

/Ph

Speaking of...

...Mumford & Sons så släpper de nu i dagarna (28:e feb) sin andra singel från fjolårets tveklöst bästa album, Sigh No More, i form av låten The Cave. Med den följer även en video som får en att sakna både värmen och moppeåren.

Communion - från klubbkväll till label

Communion grundades 2006 på Notting Hill Arts Club av Ben Lovett (Mumford and Sons), Kevin Jones (Cherbourg) och producenten Ian Grimble. Från början tänkt att vara ett enskilt klubbtillfälle utvecklades Communion istället snart till ett musikaliskt samfund med återkommande konsertkvällar. På så sätt har den med tiden kommit att utgöra en grogrund för Londons nya folkvågsrörelse. Under årens lopp har arrangörerna kunnat stoltsera med namn som Noah and the Whale, Laura Marling, Mumford and Sons, JJ Pistolet och Johnny Flynn och efter en rad slutsålda shower i London vidareutvecklades konceptet ytterligare. Dels blev showen mobil och har gästat systerklubbar i Brighton, Leeds och Sydney, dels genom upprättandet av sin egen label. För att fira framgångssagan släpper nu Communion Records en samlingsskiva innehållande ett urval av de artister som vid något tillfälle har beträtt scenen. Skivan, som bär det okonstlade namnet Communion Compilation, släpps först den 1:a mars men går redan att förbeställa (och lyssna på) på Communions hemsida.


/Ph

Frightened Rabbit - Ytterligare ett P.S.

Glömde att bistå med ett smakprov så här har ni det:

Nothing Like You


/Ph

Konsertnyheter i korthet

Först och främst kan jag informera om att skäggrockarna Band Of Horses åter igen planerar beträda svensk mark, den 17:e april på Trägårn i Göteborg för att vara exakt. Så för er som ännu inte sett dem alternativt vill unna er att se dem igen så är det läge att lösa biljetter.


Ben Bridwell på WoW 2008, Philip Smith©

Hade också promotat och starkt rekommenderat att ni löste biljetter till Mumford & Sons spelning den 12:e april på Debaser Slussen om det inte vore för det faktum att biljetterna redan är slutsålda. Men håll ögon och öron öppna, man vet aldrig om de beslutar att flytta konserten till en större lokal ytterligare en gång (skulle ursprungligen vara på Debaser Medis).

För er som missast det så har Way Out West offentliggjort ytterligare några bokningar, mer specifikt La Roux, The xx och The Radio Dept. Inte illa även om det kanske inte riktigt når upp till fjolårets första släpp. Hade personligen donerat min ena njure för att nås av nyheten att Arcade Fire ska avsluta lördagens line-up men det återstår fortfarande att se.


Ett avslut värd att dö för.

Även om jag själv inte är ett die-hard fan av Radio Dept. kan jag väl tillägga att de snart ska bege sig ut på en Sverigeturné. För exakta datum kolla in Lugers hemsida.

Nu till några tråkigare konsertnyheter nämligen att Avett Brothers Stockholms- och Göteborgs-spelningar har blivit inställda pga ändringar i bandets rutt. Enl Luger så jobbar man på att hitta nya datum men i dagsläget är alltså inget spikat. Så om ni liksom mig hade planerat att se dem så är det bara att hålla tummarna att alla inblandade parter snart hittar ett datum som funkar.


/Ph

Frightened Rabbit - The Winter Of Mixed Drinks

En vårens, kanske rentav årets största musikhändelser har nått mig. Frightened Rabbits 3:e fullängdare, The Winter Of Mixed Drinks, med officiellt releasedatum den 1:a mars har läckt ut i hela sin prakt. Och satan i gatan vad bra det låter! Jag vet att jag saknar all form av objektivitet i denna frågan då Hutchisons blotta stämma oavsett sammanhang och arrangemang hade fått alla tillgängliga tummar upp. Men det skiter jag i. Och vid första lyssningen låter det faktiskt fantastiskt bra. Som en mer hoppfull och bombastisk The Midnight Organ Fight. Så för er som hoppades på en ny skiva att hänga läpp och dra djupa suckar till är det bara att bita ihop och leta vidare. Fastän titeln för tankarna till den mörkare och kallare delen av året så är det snarare en skiva som får de snötyngda molnen att fly himlavalvet, knoppar att explodera och hjärtan att lägga i den högsta växeln. För låt efter låt avfyras likt projektiler genom vinternatten. Somliga mer trevande, andra med klara besked.

Trots att jag i regel är emot att dessa normalt sorgpräglade artister får vind i sina segel och sätter av mot ljusare horisonter så unnar jag faktiskt Hutchison en tid uteslutande präglad av lycka. För att döma av hans tidigare texter är det ett rent under att han inte följt i Elliott Smiths fotspår. Mer än så tänker jag inte säga i dagsläget. Istället tänker jag låta skivan sjunka in.

Bäst i skrivande stund: The Loneliness and the Scream, Nothing Like You, Living in Colour

/Ph


P.S. Sa jag att det låter fantastiskt bra.

Going Through Sunday - Pt. I

Hur man än gör så slutar varje vecka oundvikligen med en söndag. För gott. Och för ont. Trots att den har potentialen att vara en av veckans trevligare dagar så innebär den för de flesta av oss någon form av ångest. Ångest för den annalkande arbetsveckan, ångest över lördagens oplanerade uttalanden och förehavanden, framtidsångest, fysiologisk ångest, existentiell ångest (?) etc. Ångest helt enkelt. Utöver detta ställer söndagen ofta ett förhållandevis högt krav på lugn och stillhet. Det är av dessa skäl jag på just denna veckodag kommer på mig själv dras till en viss typ av musik. Nämligen söndagsmusik. I altruismens namn tänkte jag därför de kommande söndagarna dela med mig av den musik som genom åren tagit udden av den värsta ångesten. Som tonsatt benso. I enstaka fall kan dock låtarna kanske ha den motsatta effekten och snarare fånga eller rent av förstärka känslan. Jag ber om ursäkt för detta. Men oavsett effekt så är låtarna var och en lika mycket, ja "söndag". Och med det - del ett:

Going Through Sunday - Pt. I


/Ph

Bon Iver + Band Of Horses - för den inbitne lyssnaren

Följande inlägg riktar sig väl framför allt till "die-hard"-fans av ovanstående artister. Men då jag själv faller inom just denna kategori så innefattar nästintill varje dag en scanning av nätet efter något nytt från dessa herrar. Efter en längre torka gjorde jag dock följande upptäckter:

1. Ett videoklipp där Justin Vernon och St. Vincent (samma duo som för ett tag sedan gjorde låten Rosyln) framför en live cover av Dolly Parton-klassikern Jolene. Vernon denna gången utan sin karaktäristiska falsett.



2. Ytterligare en ny låt från Band Of Horses kommande skiva Night Rainbow (åtminstone är det vad som sägs), nämligen Laredo. Följande inspelning är gjord på Bonnaroo-festivalen 2009:

Band Of Horses - Laredo (live from Bonnaroo -09)


Andra "nya" låtar som framförts live under bandets senaste turné är:

Older


Evening Kitchen (finns bara som video):



Whatever You Want It To Be (också bara video)


Om dessa låtar kommar gå igenom "the final cut" återstår att se men sammantaget kan man väl säga att det rör sig om ett lugnare tempo jämfört med Cease To Begin. Och motvilligt måste jag säga att jag inte är helt övertygad om det nya materialet ännu. Men jag hoppas fortfarande på stordåd.


/Ph

P.S. För er som undgått dessa band finns en mer representativ och rättvis sammanfattning här

J. Tillman - Wild Honey Never Stolen

Som så många gånger tidigare gjorde Captain Obvious mig nyligen varse om en nämnvärd nyhet. Nämligen första släppet från vad som kan tänkas bli Joshua Tillmans (mer känd som J. Tillman) nästkommande skiva. "Singeln" finns på Spotify och innehåller två spår, Wild Honey Never Stolen och Borne Away On A Back Barge.


Tillman - innan skägget.

Ända sedan jag upptäckte Tillman har han skänkt ro till en emellanåt stressig vardag. För med en stämma lika ren och len som Tom Waits är sönderrökt och raspig och med sin blandning av Waylon Jennings-traditionell country och Bonnie Prince Billy/Iron & Wine-lo-fi kan Tillman konsten att skriva och framföra vacker och rogivande melodier. Och dessutom i ett rasande tempo. På bara 5 år har han släppt inte mindre än 6 studioalbum varav det sista var Year In The Kingdom från -09. Detta samtidigt som han turnerat som trummis för Fleet Foxes. Men som jag nämnde i ett tidigare inlägg så har dock skaran högproduktiva musiker en tendens att spotta ur sig låtar av varierande kvalité, ett faktum som Tillman själv säger sig vara medveten om i en nylig intervju. Men samtidigt menar han att det är något han ställer sig bakom. Han menar att då allt han skriver, fantastiskt som mindre bra, är en del av honom så har varje litet ackord och ord en lika viktig plats. För att ge den kompletta bilden. För att kunna följa utvecklingen. Och hur tilltalande resonemanget än är gör det tyvärr inte de mer slätstrukna låtarna mer...skrynkliga(?).



2008:s Vacilando Territory Blues placerar sig dock i det övervägande-fantastiskt-facket. Därför var förväntningarna väldigt höga på fjolårets skivsläpp. Förväntningar som tyvärr inte infriades. Förvisso fanns det en del höjdpunkter som Age Of Man men jämför man det med den föregående skivans innehåll i låtar som Steel On Steel, Master's House och James Blues så blir/blev helhetsintrycket ändå ganska ljummet. Men med de senaste 2 inspelningarna visar Tillman ånyo varför han hör hemma bland alt. countryns och folkmusikens skäggiga troninnehavare. Och detta får mig att tro att jag trots allt kanske avfärdade hans föregående skiva lite för hastigt...


/Ph

ANO - The January Mixtape

I höstas påbörjade jag ett projekt med att försöka summera varje vecka med en Spotify-playlist. Motvilligt insåg jag dock ganska snart att det aldrig skulle hålla. Tiden räckte helt enkelt inte till. Jag har därför beslutat mig för omrevidera projektet till att i slutet av varje månad sammanställa en lista över de låtar som haft mest speltid. Tonvikten kommer att ligga på band/artister som under den gångna månaden:
- släppt nytt material
- varit omnämnda på bloggen
- fått mycket speltid i mina hörlurar (oavsett födelsedatum)

Och med det: ANO - The January Mixtape

A Northern Outpost - nu på Facebook

Ville bara göra en kort notis om att A Northern Outpost nu finns på Facebook. Tanken med FB-sidan är att det ska bli lättare att hänga med i uppdateringar och andra nyheter på bloggen och riktar sig till främst till er som inte har koll på hela "prenumera på inlägg/RSS-feed"-biten (vilket jag själv nämligen inte har). Lättast är att trycka på den blåa Facebook-ikonen till höger i bild för att ta er till sidan i fråga. Säg gärna till om det skulle strula. Det var allt.


/Ph

Hindsighting: Peter Gabriel - konsten att hänga med

Om man ser till den mängd artister som någon gång når rampljuset så är det totalt sett endast en försvinnande andel som lyckas hålla sig kvar i så länge som ett sekel. Om man bortser från renodlade "one hit wonders" så faller även band som kanske haft ett antal framgångsrika album i ryggen ofta också så småningom i glömska. Jag menar alltså sådana artister/band som man i samband med att man av slumpen hör deras namn säger nåt i stil med "Ja just, dem lyssnade jag ju som fan på under högstadiet. Undra vad som hände med dem." Ett personligt exempel är Brainpool som jag just efter att ha yttrat något i stil med ovanstående formulering fick lära mig att bandets frontfigur, Janne Kask, numera studerar till läkare i Uppsala och samtidigt har startat ett nytt musikprojekt som går under namnet Lake Heartbeat.

En man som faller in någonstans mittemellan "längre än ett sekel" och "undra vad som hände med honom" är Peter Gabriel. Gabriel slog som kanske bekant igenom som sångare i rockgruppen Genesis (kanske mest känd för "hiten" I Can't Dance från -92 vars musikvideo uppvisar danssteg väl värda att tävla med MC Hammers om 90-talets "tyngsta"). Efter att spelat ihop i nästan tio år beslutade dock Gabriel sig för att satsa på en solokarriär och hade under de första 10-15 åren ett antal hits med bl a låtar som Solsbury Hill och Sledge Hammer. Sedan kom skrivkrampen. Och svårigheten att förnya sig. Och slutligen slocknade den sista glödtråden i den sista strålkastaren. Och sedan - mörker.


Då

Nu var det kanske inte riktigt exakt så det gick till. Men nästan. För sedan 1992 har Gabriel bara släppt ett studioalbum (dvs vid samma tid som Genesis-hiten I Can't Dance gick hett på alla kassetbandspelare, då med Phil Collins i spetsen). Skivan möttes av ljumna recensioner där man menade att musiken i för stor utsträckning byggde på det koncept som hade rönt honom så stor framgång under 70- och 80-talet. Så efter tre misslyckade singelsläpp tog Gabriel istället sikte på en ny horisont, nämligen filmmusik. Nu kanske det är en sanning med modifikation eftersom han medverkat på flertalet soundtracks även tidigare under karriären. Men den stora framgången kom först 2008 med låten Down To Earth i filmen WALL-E som genererade en Grammy Award för Best Song Written for a Motion Picture. Och i och med filmmusiksmedverkandet gled han även in på det spår som är slutdestinationen för denna odyssé genom en av 80-talets forna hitmakares karriär, nämligen covers.

Istället för att försöka blåsa liv i sin karriär genom att "tolka" hits av artister från sitt eget sekel gjorde nämligen Gabriel en "Johnny Cash". Det började med en aktningsvärd cover på Magnetic Fields fina låt, The Book of Love. Därefter kom den klockrena och i efterhand självklara covern på Vampire Weekends Cape Cod Kwassa Kwassa som han gjorde i samarbete med Hot Chip (en liten rolig fotnot är att den ursprungliga textraden "But this feels so unnatural / Peter Gabriel too / This feels so unnatural/ Peter Gabriel too" har i Gabriel/Hot Chip-versionen ersatts med "It feels so unnatural / Peter Gabriel too / and it feels so unnatural / to sing your own name"). Sedan dess har ytterligare några covers på samtida hypade artister dykt upp, däribland covern på Arcade Fires My Body Is Cage som var med på covers mixtapen jag la upp härom veckan. Och så den absolut senaste, nämligen en cover på Bon Ivers Flume.


Nu

Genomgående för låtvalen kan man konstatera följande: det är nytänkande, roligt och uppenbart att det inte rör sig om en ambition att bara tjäna pengar på andras verk utan snarare en genuin kärlek för musik i allmänhet och låtarna i synnerhet; låtvalen är gjorda med stor omsorg; Peter Gabriel kan verkligen sjunga.

Frånsett den gamla feel-good-dängan Solsbury Hill har jag aldrig varit ett stort Peter Gabriel-fan men med hänsyn till utvecklingen hos den snart 60-åriga artist kan jag för första gången säga att det är med stort intresse jag inväntar släppet av hans kommande album, Scratch My Back, som släpps den 15:e februari. Skivan är just ett coveralbum och innehåller bl a 3 av de 4 ovannämnda låtarna (ej Vampire Weekend-covern). Tanken bakom projektet är att varje låtlån skall återgäldas med att samma artister gör varsin cover på en av hans låtar. Låtarna kommer i sin tur vara samlade på en egen skiva, passande betitlad I'll Scratch Yours.

Smakprov: Flume (Bon Iver)

Ett litet Spotify-urval

Two Door Cinema Club - Tourist History

Two Door Cinema Club är en indietrio från Nordirland och en av Kitsuné Music's senaste nyförvärv - den franska "till-mesta-dels-electro"-labeln med fantastisk fingertoppskänsla. I drinkmått mätt kan man säga att bandet är 2 delar tidig Bloc Party och 1 del Phoenix med en twist av Klaxons. Efter två singlar, I Can Talk resp Something Good Can Work, samt en EP är det nu dags för debutskivan Tourist History. Skivan är mixad av Philippe Zdar, herren som co-producerade och mixade Phoenix's succéalbum från i fjol (vilket torde kunna förklara det bitvis snarlika soundet). För den som är förtrogen med Kitsune Maison Compilation-serien så är namnet kanske inte helt främmande då bägge singlarna har varit representerade på skiva 7 resp 8. För er som missat denna fenomenala samlingsserie är det hög tid att kolla in den på ex Spotify.


Videon till albumets 2:a officiella singel, Undercover Martyn.

Skivan släpps först den 1:a mars, dvs om ca en månad men efter att ha tillhandahållit mig ett promo-ex så kan jag säga skivan är väl värd att vänta på som garanterat kommer vara med på alla indiebloggares årlistor. Med en totallängd som närmast för tankarna till 90-talets skatepunkalbum (32 minuter och 32 sekunder) är Tourist History från början till slut en musikalisk urladdning där ylande gitarrer, vilda kastanjetter och ryckiga basgångar alla gör sitt yttersta för att rättmätigt förtjäna ens uppmärksamhet. Som en krutdunk redo att antändas.

Myspace | iTunes | Spotify


/Ph