Tillman - innan skägget.
Ända sedan jag upptäckte Tillman har han skänkt ro till en emellanåt stressig vardag. För med en stämma lika ren och len som Tom Waits är sönderrökt och raspig och med sin blandning av Waylon Jennings-traditionell country och Bonnie Prince Billy/Iron & Wine-lo-fi kan Tillman konsten att skriva och framföra vacker och rogivande melodier. Och dessutom i ett rasande tempo. På bara 5 år har han släppt inte mindre än 6 studioalbum varav det sista var Year In The Kingdom från -09. Detta samtidigt som han turnerat som trummis för Fleet Foxes. Men som jag nämnde i ett tidigare inlägg så har dock skaran högproduktiva musiker en tendens att spotta ur sig låtar av varierande kvalité, ett faktum som Tillman själv säger sig vara medveten om i en nylig intervju. Men samtidigt menar han att det är något han ställer sig bakom. Han menar att då allt han skriver, fantastiskt som mindre bra, är en del av honom så har varje litet ackord och ord en lika viktig plats. För att ge den kompletta bilden. För att kunna följa utvecklingen. Och hur tilltalande resonemanget än är gör det tyvärr inte de mer slätstrukna låtarna mer...skrynkliga(?).
2008:s Vacilando Territory Blues placerar sig dock i det övervägande-fantastiskt-facket. Därför var förväntningarna väldigt höga på fjolårets skivsläpp. Förväntningar som tyvärr inte infriades. Förvisso fanns det en del höjdpunkter som Age Of Man men jämför man det med den föregående skivans innehåll i låtar som Steel On Steel, Master's House och James Blues så blir/blev helhetsintrycket ändå ganska ljummet. Men med de senaste 2 inspelningarna visar Tillman ånyo varför han hör hemma bland alt. countryns och folkmusikens skäggiga troninnehavare. Och detta får mig att tro att jag trots allt kanske avfärdade hans föregående skiva lite för hastigt...
/Ph
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar