Crazy Heart - Something for the new year

Fick precis ett tips från en kär vän om en lovande film som har premiär någon gång under våren 2010. Filmen i fråga är Crazy Heart och handlar om Bad Blake, en "broken-down, hard-living country music singer who's had way too many marriages, far too many years on the road and one too many drinks way too many times" (för att låna IMDB's summering). Blake spelas av ingen mindre än Jeff Bridges, mannen som genom Big Lebowski bidrog till att Kahluas försäljningssiffror plötsligt sköt i upp i skyarna i slutet av 90-talet. Rollinnehavarlistan gästas även av en del andra tunga namn som Robert Duvall, Maggie Gyllenhaal och Colin Farel.

Utöver en handling och skådespelarensemble som i sig lovar stort så lovar soundtracket nästan större. Som ansvarig producent står nämligen ingen mindre än T-Bone Burnett som genom sin medverkan i soundtracken till O Brother Where Art Thou, I Walk The Line och Cold Mountain närmast bör betraktas som en legend inom americana/country-soundtrack-genren. Ett smakprov är den fantastiska låten "The Weary Kind" av Ryan Bingham som genomsyrar just det vemod och hårda leverne som är patognomt för countryn.



Så håll ögon och öron öppna för information kring Sverige-premiären. Och med tanke på att det är högst sannolikt att detta blir det sista inlägg jag skriver på denna sidan om decenniesträcket så vill jag även önska är ett gott nytt och en god fortsättning och tacka för de varma och uppmuntrande orden jag mottagit under årets gång. Det finns som sagt planer att återkomma i ett större och mer genomarbetet format under det kommande året. Och med de orden lämnar jag er.

Adjö för nu,

/Ph

Ryan Bingham - The Weary Kind

Musikåret 2009 - De 100 bästa låtarna (typ)

Har efter en rad punktinsatser lyckats sätta samman en Top 100-lista för 2009. Det är dock en lista med en del reservationer/parenteser:

1. Låtarna/artisterna är baserade på Spotifys utbud. Det innebär att en del favoritband/-låtar saknas, låtar som garanterat hade haft en plats på en riktig Top 100 lista.
2. För att behålla min mentala hälsa har jag valt att INTE rangordna låtarna utan helt enkelt sortera de efter artistnamn. Kanske tråkigt men det är så det är.
3. Om listan skulle vara helt, utifrån mitt tycke, sanningsenlig skulle ett flertal artister vara representerade med flera låtar, för några få kanske rentav hela deras album. Jag har dock valt att endast plocka en låt per artist för att få med så många artister som möjligt. Så därav är listan på sätt och vis en Top 100-lista över det snart gångna årets bästa artistinsatser. Jaja.
4. Jag förbehåller mig dessutom rätten att komma med en kort kompletteringslista utifall jag i efterhand inser att jag gjort några oacceptabla missar.

Hoppas listan kan bidra med några nya fynd eller favoriter. Mitt förslag är att sätta den på shuffle och låta den gå i bakgrunden vid ett passande tillfälle. Men det är ju såklart frivilligt. Och just det, här är listan:

Musikåret 2009 - Top 100

/Ph

Songs for the weekend

Beklagar bristen på nya inlägg. Har tonvis på g men tyvärr hittar jag inte tiden. Jobbar som sagt på summeringar av musikåret 2009, en julplaylist, skivsläpp för 2010 samt en del större generella ändringar för det kommande året. I väntan på detta så får ni dock hållas till tåls med de två gångna veckornas Spotify-playlists.

ANO - Veckans playlist - v. 49
ANO - Veckans playlist - v. 50

Båda listorna inleds med lite electro, därefter "indie" för att avslutas med lite lugnare låtar. Hoppas det kan var nåt. Om inte annat så trevlig helg.


/Ph

From Brooklyn to Harlem

För ganska många månader sedan inkluderade jag en låt av Brooklyn-bandet Harlem Shakes i ett blandband på bloggen (känns för övrigt som om Brooklyn är den musikaliska smältdegel, vilken 90% av alla nya band formas ur). Låten i fråga var Strictly Game och var fram tills ganska nyligen den enda låten jag hade hört av bandet. Dock gjorde jag häromdagen slag i saken och tillgängliggjorde mig deras första och enda album, Technicolor Health, som släpptes. Och tur var det. I motsats till den hord av nya artister som släppt en till två ruskigt bra låtar och ett i övrigt ganska intryckslöst album så är Harlem Shakes mer jämna rätt igenom. Samma lekfullhet och drag som kan anas i Strictly Game återfinns även på många av skivans andra spår. De påminner lite om Vampire Weekend i sin lekfullhet och energi fast där Vampire Weekends låtar ibland kan kännas lite för tunna och avskalade (trots fantastiska melodier) sparar inte Harlem Shakes på krutet. Och där lämnar jag er till själva skaffa en uppfattning.

Smakprov: Sunlight
Myspace | iTunes

P.S. Kommer i dagarna inleda nedräkningen av år 2009:s bästa album.

/Ph

Fear of Tigers - Cossus Snufsigalonica

Bakom skivan Cossus Snufsigalonica står Japan-födda, London-baserade Benjamin Berry (dvs mannen med tigerrädlsan). Efter att under en tid gjort sig känd genom remixar av andras material släpper han nu sin debutskiva och jag måste säga att den gick rätt in hjärtat (via örat då). På skivan prensenteras ett brett ljudlandskap med inslag av dream-wave, dance-pop och shoegaze house etc. För den som inte är helt bekanta med terminologin (bl a jag själv innan jag googla det) så rör det sig om glad, dansant electromusik med influenser från 80-talet med det syntetiska ljudet av trummaskiner, syntar och den oftast repetetiva sången. Både artister som Pet Shop Boys och Madonna förs till tankarna. Det roliga är att det känns som om musiken hade kunnat spelas på en av Stureplans schtekigaste ställen ackompenjerad av ett hav av vevande armar likväl som på någon obskyr indieklubb på Söder. Och trots att här kanske inte är vad jag vanligen lyssnar på så kommer det hädanefter vara en skiva som har en naturlig plats när det är dags att börja ladda inför helgens eskapader.

Smakprov: I Can Make The Pain Disappear, Please Don't Leave
Om detta låtar lovande finns även hela skivan att ladda ner här.

Sounds & moving pictures

Snart albumaktuella med skivan Works, releasedate 23:e februari, släpper nu svenska indieexporten Shout Out Louds sin första låt från det kommande albumet.

Shout Out Louds - Walls



Andra officiella släppet från Vampire Weekends nalkande album, Contra, en låt där själva videon kanske är strået vassare en musiken i sig.



20-åriga, australiensiska Jonathan Boulet släpper den 4:e december sitt självbetitlade, självinspelade och självproducerade debutalbum (många själv där). Kan inte svara för hela skivan men dömande utifrån låten nedan så låter det lite som Strokes efter 6 månader i Australiens Outback och borde tilltala anhängare av naturnära band som Local Natives och Fleet Foxes. Liksom Vampire's Cousins ger även denna video låten en extra dimension.

Jonathan Boulet – A Community Service Announcement



/Ph

Förra veckans playlist...

Hade sammanställt en Spotify-playlist över artister som gick på repeat förra veckan men glömde att posta den i söndags. Därför kommer den nu...

Veckans playlist - v. 48

/Ph

Daytripping with Bon Iver

Här är en ca 12 minuter lång "minidokumentär" för alla Bon Iver-fans som antingen missade Way Out West-spelningen alternativt var där och vill försöka återuppleva den. Inspelningen är från Oslos Oya Festival där Justin och resten av gänget spelade innan/efter (minns inte) deras spelning i Slottskogen.



/Ph

Edward Sharpe & The Magnetic Zeros

Edward Sharpe & The Magnetic Zeros låter lite som Arcade Fire's mer naiva och busiga lillebror. Eller möjligtvis som den oseriösa storebrorsan som mentalt (och musikaliskt) aldrig helt lämnade Woodstocks gyttjepölar och trädkramarmentalitet. Men innan jag går vidare tänkte jag komma med ett förtydligande - det finns ingen Edward Sharpe. Sharpe är i själva verket nämligen en fiktiv figur, en sorts Messias-karaktär som bandets grundare och manliga vokalist, Alex Ebert, skapade i eftervågorna av ett svårt uppbrott och ett försök till att bli kvitt sitt alkoholmissbruk. Som en sorts Tyler Durden. Det var dock först när Ebert träffade sångerskan Jade Castrinos samt bandets övriga medlemmar som Edward Sharpe fick följe av The Magnetic Zeros och övergick från att vara en tankeskapelse till en musikensemble.



Men om vi går tillbaka till ursprungstråden (dvs Arcade Fire-liknelsen) så finns den på-det-bra-sättet pompösa undertonen där, likaså instrumentuppsättningen, fast där Arcade Fire går åt moll drar Edward Sharpe etc istället åt dur, både rent tonmässigt såväl som genom inlagda skratt och lekfulla dialoger. Men de har även andra attribut som urskiljer dem från storebror/lillebror (beroende på hur man såg på det). Dels 60-/70-talsvibbarna som till viss del bottnar i en sorts inneboende råhet i Eberts såväl som Castrinos röst, något som Butler (i alla ära) saknar. Dels spår av den musikstil som kommit att kallas freaky folk.

Debutskivan heter Up From Below (måhända också en syftning på Eberts period i rännstenen) och släpptes den 7:e juli 2009 och trots att jag bara är inne på förstal yssningen har jag en känsla av att det här är en skiva som kommer finnas med under en lång tid framöver.

RIYL: Arcade Fire, Polyphonic Spree, Devandra Banhart, Woodstocknostalgi
Smakprov: Home, 40 Day Dream
Myspace | iTunes | Spotify

On rotation...

Tänkte kort presentera några av de banden/skivorna som senaste tiden har fått mest speltid i mina hörlurar:

Local Natives - Gorilla Manor



Indiefolkrockkvintetten från LA som har hypats sedan deras första spår, Sun Hands och Airplanes, läckte ut på nätet någon gång under våren -09. Liknelser har dragits till Fleet Foxes, Grizzly Bear, Arcade Fire och Vampire Weekend, varav jag personligen har lättast att relatera till den förstnämnda. Deras debutalbum Gorilla Manor släpptes nu den 3:e november. Jag var till en början både skeptisk och vid första lyssningen inte speciellt imponerad, inte minst pga av de höga förväntningarna. Bestämde mig dock för några veckor sedan att ge skivan en ny chans och insåg därför (som så många gånger innan) att jag hade fel. Visst kanske skivan inte är lika solid som Arcade Fire's Funeral men det är fortfarande en förbaskat bra skiva. Dessutom är bandet Sverige-aktuella med två spelningar i januari (30:e på Pusterviksbaren, Ggb; 31:a på Debaser Slussen, Sthlm) så för den som verkligen fastnar kan det vara datum värda att skriva upp.

Smakprov: World News, Airplanes
Myspace | iTunes | Spotify

Julian Casablancas - Phrazes For The Young



Som medlem och motor i New York-bandet The Strokes (bandet som utöver att ha gett indierocken ett ansikte och sound även har flest sköna namn sett till antalet bandmedlemar; Nick Valensi, Albert Hammond Jr, Nikolai Fraiture, Fabrizio Moretti) är Casablancas en herre som knappast kräver en introduktion. Nu, drygt 8 år efter att bandet släpptes deras hyllade debutskiva Is This It prövar Casablancas för första gången på att stå på sina egna ben. Första smakprovet kom den 22:a oktober med låten 11th Dimension och följdes sedan upp av den 8 spår långa skivan (11 spår på iTunes) Phrazes For The Young som släpptes för allmänheten den 2:e november. Skivan inleds med en medryckande hitkavalkad där var och en av de tre första spåren hade kunnat släppas som singel. Därefter lugnas tempot ner an aning och Casablancas tillåter sig själv genremässigt/musikaliskt att ut svängarna något mer, tyvärr ibland på bekostnad av kvalitén. Sammantaget är det dock en grymt skön skiva som borde tilltala alla Strokes-fans, nya som gamla. Och självklart andra med för den delen. Även Casablancas är Sverige-aktuell och spelar på Göta Källare i Sthlm den 1:a december.

Smakprov: Out Of The Blue, 11th Dimension
Myspace | iTunes | Spotify

French Horn Rebellion



Den numera Brooklynbaserade brödraduon, Robert och David Perlick Molinari har den senaste tiden utgjort ett minst sagt välkomnat tillskott på världens klubbar med sina funkiga och Miami Vice-influerade electrolåtar. Och vem hade kunnat ana att detta skulle komma från några gossar med rötter i Milwaukee och symfoniorkestrar (där den ena brodern spelade just valthorn (på eng: French horn)).

Smakprov: Up All Night, Beaches & Friends (The Twelves Remix)
Myspace | iTunes | Spotify

V.V. Brown - Black Cab Sesisons

Motown i popförpackning. Typ. Så kan man kanske beskriva sångerskan V.V. Brown som i somras hade sin första hit med Shark In The Water. Jag tillhörde en av dem som snappade upp den men aldrig fastnade. Sedan såg jag det här klippet:



RIYL: Amy Winehouse, Duffy, Motown

You have bled with Wallace. Now bleed with me!

Vet inte om det är mitt skotska påbrå (typ 8 generationer bakåt) eller att dialekten i sig för tankarna till en "imotvindsträvande" underdog a la Braveheart men när skotsk musik är bra så är den så förbannat bra. Delvis bara genom att vara skotsk. Dvs hade sångaren haft en annan dialekt men i övrigt låtit exakt likadan så hade det plötsligt inte varit samma grej. Vet inte om någon delar min åsikt (eller ens förstår vad jag menar) men nu har jag det i alla fall sagt.

Efter denna prolog tänkte jag presentera ett band som för mig vuxit från att vara intressant till oumbärligt. Ett band som jag kommit att likställa med artister som The National, Arcade Fire, Bon Iver etc. Och ja, de kommer från Skottland.

Bandet i fråga heter Frightened Rabbit och härstammar från Selkirk, Skottland. Ursprungligen, eller 2003 för att vara exakt, var Frightened Rabbit dock inte ett band utan enbart ett scennamn för sångaren/gitarristen Scott Hutchison. Sedan dess har enmansbandet vuxit till en kvintett och med två studioalbum i ryggen, Sings the Greys från 2006 och The Midnight Organ Fight från 2008, är bandet snart i färd med att släppa sin tredje fullängdare med titeln The Winter of Mixed Drinks.



I likhet med sina landsbröder Malcom Middleton och Aidan Moffat (båda forna huvudmedlemmar i post-rock bandet Arab Strap) finns det en röd tråd av motgångar och hopplöshet i musiken. A constant struggle, i brist på en adekvat svensk översättning. Texterna är ofta väldigt personliga och ordvalet direkt utan några urvattnade klyschor. Och för den ovane kanske just ordvalet ibland kan kännas lite väl "oinlindat". Ta ex Keep Yourself Warm:

"Oh, you won't find love in a, won't find love in a hole.
It takes more than fucking someone to keep yourself warm."

Men i motsats till vad som kanske förväntas så är musiken ofta allt annat än lugn och slätstruken. Visst finns det några mer avskalade, ackustiska låtar som Poke men ofta backas gitarrslingorna upp av ljudet till en dånande orgel och distade elgitarrer. Sings The Greys innehåller sina guldkorn i låtar som Music Now, Be Less Rude och Yawns (som för övrigt var skälet till att jag fastnade) men med tiden är det ändå uppföljaren som har kommit att bli favoriten.



Skivan är enligt Hutchison själv ett "break up-album" och enligt mig kanske den bästa skivan som någonsin gjorts inom den genren. Den behandlar uppbrottets alla faser och känslor; längtan efter en tid när allt var enkelt och bra (Old Old Fashioned), slutfasen (Poke), hopplöshet och svårigheten att gå vidare (My Backwards Walk, The Modern Leper), rebounding (Keep Yourself Warm, The Twist), att bli ersatt (Good Arm vs Bad Arms) och avslutningsvis ljusningen (Floating On Forth).

Så för att avlsuta denna avhandling - lyssna, lyssna, lyssna! Glad som olycklig, singel som sambo. För det här är en artist som inte får missas.

Myspace
Hemsida
Köpa
Spotify

För nybörjaren: The Modern Leper, My Backwards Walks, Poke
För den invigde: Last Tango In Brooklyn, Swim Until You Can't See Land

Faded Paper Figures - I väntan på Postal Service?

Efter ett skamligt långt uppehåll tänkte jag ta till tangenterna igen. Jag tänkte börja småskaligt med endast ett tips. Lovar att följa upp det med betydligt fler om både när och fjärran band. Har åtminstone fem mixtapes på lager som bara väntar på en server att laddas upp på.



Dagens tips är Faded Paper Figures och som titeln avslöjar är den första referensen som poppar upp Postal Service - åtminstone i mitt huvud. Det kanske är att ta i och säga att det låter som Postal rätt igenom men när dem är lika är dem ruggigt lika. Och ruggigt bra. Till och med sångaren John Williams låter armnypskrävande likt Gibbard. Vissa låtar går ifrån electronicaslingorna och då går soundet inte helt förvånande åt Death Cab For Cutie-hållet. Mig vetandes har dem bara hunnit släppa en skiva, Dynamo. Enligt något forum har de även släppt en ny singel, New Medium, som är från deras kommande uppföljare med releasedatum någon gång 2010.

Bäst på skivan: Metropolis, Logos, North By North, I Fell Off My Name
RIYL: Postal Service, Au Revoire Simone, Radical Face

Otippat samarbete - Gibbard & Farrar

Upptäckte av en händelse att två av mina forna favoriter har gjort en skiva tillsammans. Herrarna i fråga är inga mindre än indienerdsikonen Ben Gibbard (Death Cab For Cutie, Postal Service) och alt. countrylegenden Jay Farrar (Uncle Tupelo, Son Volt). Samarbetet började redan 2007 då dem skulle skriva och spela in musiken till den kommande (eller alldeles nyligen släppta) Jack Kerouac-dokumentären, One Fast Move Or I'm Gone: Kerouac's Big Sur, och mynnade ut i en fullängdare med samma namn. Som kuriosa kan nämnas att bägge artisterna själva är med i filmen ihop med andra musikartister som Tom Waits, Patti Smith etc. Ytterligare en fotnot är att texterna är hämtade ur Kerouac's novell Big Sur från 1962.



Var efter första lyssningen något skeptisk till skivan trots att den spontant innehåller flera sköna spår, ex California Zephyr (Gibbard), Big Sur (Farrar) och San Fransisco (Farrar) men måste säga att den växer. Den kanske inte är revolutionerande eller, som man/jag kanske hade hoppats på, erbjuder ett nytt sound som utgörs av det bästa av två talangfulla och samtidigt väldigt olika artister; Gibbards låtar går mer åt "pop"-hållet medans Farrars låtar är mer rena alt. country låtar. Det finns dock vissa undantag, ex City and Sur (Willamine) som i soundet är mer åt country-hållet med en avlägsen Steele guitar i bakgrunden men med en förvånansvärt countrylåtande Gibbard på sång.

Sammantaget är det ändå en skiva väl värd att lyssna på. I synnerhet om du redan är eller har varit ett fan av Gibbard och/eller Farrar.

RIYL: Ben Gibbard, Jay Farrar (och kanske t o m för inbitna Kerouac läsare).
Smakprov: One Fast Move Or I'm Gone

Ett P.S. Häromveckan blev jag varse om att den normalt kärlekskranke Ben Gibbard har gått och gift sig! Satte dock min empati i vrångstrupen när jag upptäckte vem hans tjej, numera fru, var. Nämligen Zooey Deschanel. Men jag unnar honom det. Nästan. Min största farhåga är dock att detta blev spiken i kistan för hans musikkarriär (då alla vet att de bästa skivorna stammar ur olycka, missbruk och hjärtesorg). Men om han gör en ny Postal Service kan jag betrakta det som even.


Gibbard så som omvärlden tidigare känt honom, dvs med ett
något mesigt och vilset utseende. Och just det ensam.


Den "nya", betydligt trendigare, stylade (och smalare?)
Gibbard tillsammans med sin fru.

På tal om Jesus...

...så slog det mig att jag nog glömt att posta den här videon:



Det är inspelning från SVT:s Best of Klungan där Lovisa Nyström från Two White Horses och David Sandström framför en milt sagt fantastisk cover på Wilcos Jesus Etc, inte minst för den svenska översättningen av texten. Lyssna och njut...

P.S. Finns även att ladda ner på följande länk.

Vetenskapliga bevis för att Jesus lever

Detta är vad som utlovas lyssnaren av Johan Heltnes tredje album. Åtminstone om man ska tolka titeln bokstavligt. Och med löften av den digniteten går det inte att bli annat än besviken. Eller?

Som kanske anat så lyfts aldrig några konkreta bevis fram. För egentligen handlar det vare sig om teologi eller vetenskap. Det är snarare en resa genom ett bitvis kargt och grått, bitvis skört och vackert vardagslandskap där Heltne portionerar ut fragment av sitt liv och sina funderingar. Utöver det lätt ögonbrynshöjande albumnamnet innehåller skivan även flera spår med säregna titlar såsom Tisdagsvänner (när det snöar), Kyrkans barntimma och Din alkoholism är ingen alkoholism. Men Heltne har inte bara en talang för underfundiga titlar utan besitter en genuin författarförmåga som textmässigt ofta tangerar det som svenska kulturskribenter gärna benämner diskbänksrealism. Ta till exempel Din alkoholism är ingen alkoholism:

”Kväll igen och samma val, och frågar jag vet jag ditt svar, din rastlöshet kräver mer än jag klarar av, men dricker du så dricker jag. Min puls känns svag precis som din, ditt hjärtas sorg är också min, men ikväll tror jag att vi ser allt klart och jag slappnar av, orkar du så orkar jag.”



Vetenskapliga bevis för att Jesus lever är som sagt Heltnes tredje album och är vad man skulle kunna kalla för en joint venture, fastän det är Heltne allena som står som text- och musikförfattare. På skivan medverkar nämligen inte mindre än 20 olika musiker och låtarna är inspelade i totalt 9 olika studios. Har svårt att hitta några bra referenser men av någon anledning återvänder mina tankar hela tiden till Kents Hagnesta Hill och den mystik och sårbarhet som präglar flera av skivans låtar, ex Kevlar själ.

Sammanfattningsvis kan man kanske säga att skivan kanske inte är för alla men för dem den tilltalar kommer den att utgöra ett i högsta grad unikt och inte minst vackert tillskott i musiksamlingen.

Johan Heltne på myspace
Din alkoholism är ingen alkoholism
Hjärta. Instinkt. Principer.

/Ph

Dalarnas Dylan

För er som missat den svenska, Dylan-osande trubadaren Kristian Matsson, mera känd som The Tallest Man On Earth, så har ni nu chans att råda bot på detta. För er som redan snavat över och fastnat för denna 27-åriga Leksandsbo tänkte jag bara tipsa om att han nyligen gjort en inspelningssession på Daytrotter där han passande nog bl a gör en cover på just Dylans I want you. Därtill finns även nyinspelningar av några av låtarna från hans debutalbum från 2008, Shallow Grave, däribland en grymt skön pianodriven version av I won't be found.

TTMOE på myspace
I want you (Dylan cover)
I won't be found (Daytrotter session)
The Gardner (från Shallow Grave)

/Ph

Senaste från Vampire Weekend

Och så har den första studioinspelade låten från Vampire Weekends kommande album Contra släppts för allmänheten. Låten heter Horchata och finns att ladda ner gratis på bandets hemsida (eller här). Förstärkt av afrikanska trummor, xylofoner, stråk och numera karaktäristiska synthslingor har Vampire Weekend lyft sitt medryckande och lekfulla sound till en ny nivå. Även om en låt inte gör ett album så tycker jag personligen det låter väldigt, väldigt lovande...

Horchata

03:17

Dagens inlägg tänkte jag tillägna en gammal vän som jag lärde känna under mina första år i Norrland. Det var redan under min nollningsperiod som vi kunde konstatera att vi hade flera saker gemensamt:

1. Favoritband (då bl a B.R.M.C., Springsteen, Elliott Smith, Postal Service, Air)
2. Rubbad dygnsrytm
3. Nedsatt planeringsförmåga

På denna bas byggde vi vår vänskap och det visade sig vara en bra grund (i alla fall i de flesta avseenden). Efter något/några år flyttade dock min vän till sydligare bredgrader, Malmö för att vara exakt, och fram tills i somras hade vi varken setts eller hörts på flera år. Medan mitt musikintresse kom att mynna ut i klubbar och bloggande så gjorde min vän något mycket mer kreativt av det. Nämligen ny musik.



Efter flera års skapande nalkas nu tiden för första demosläppet i form av EP:n 03:17. Totalt rör det sig om 5 spår, fyra orginal och en cover på ingen mindre än Springsteens I'm going down, vilken också inleder och sätter tonen för skivan. Innan jag går vidare tänkte jag dock komma med ett förtydligande; med cover menar jag inte cover i dess vanliga bemärkelse, dvs en karbonkopia av varierande kvalité. Nej, låten har fått en helt ny skrud utan att för den sakens skull ha förlorat sin grundkänsla. Tvärtom är det som om denna hittills namnlöse vän lyckas dissekera fram låtens kärna för att sedan, med sitt eget signum, förstärka den. Beträffande orginallåtarna (liksom covern) så landar dem genremässigt i en sorts hybrid mellan just lågmäld och stämningsfull ensammanmedgitarrmusik och ömsom lekfulla ömsom drömska elektroniska slingor, dvs lite som om Gibbards och den framlidne Smiths musik fick ett kärleksbarn. I låten Like Ships By Night (som för övrigt är min personliga favorit, inte minst för texten) liksom Sunburns går tonerna mer åt Air-hållet, ca Moon Safari-eran, medans skivans mest stillsamma spår Do You Know och I, Sisyfos snarare påminner om Postal Service, åtminstone vad de elektroniska slingorna anbelangar. Jag inbillar mig att det är så Give Up-skivan skulle låta under ett kodeinrus, utan att för den sakens skull ha mer erfarenhet av den ovannämnda substansen annat än i förkylningssammanhang. Utöver att vara en rakt igenom fenomenal debut-EP så utgör låtarna tillsammans vad som kan vara det mest optimala "Going to sleep"-soundtracket. Ni vet den typ av låtar man vill ha i hörlurarna för att på ett behagligt sätt ta farväl av den gågna dagen. Det är som att varje låt bär spår av nattens mörker, tankar, drömmar och inte minst rofylldhet. Och kanske är det inte mer än naturligt att det är just den typ av musik som skapats av man som jag vet åtminstonne förr levde flertalet av sina dagar på nätterna. Jag kan ha fel men något säger mig att titeln på EP:n syftar på ett klockslag snarare än en tidsrymd...

Så vad heter då denna vän (en del av er har säkert redan listat ut det). Jo, Agmall (eller Agge om man så vill) och vill ni höra mer tycker jag att ni ska kolla in hans myspace-sida där man utöver vidare lyssning även kan ladda ner EP:n via en nedladdningslänk i bloginläggget med samma namn som EP:n, dvs 03:17.

Smakprov: I'm Going Down

/Ph

Weekend Beats!

Här är en liten mixtape av remixar och electro-låtar av varierande datum som jag obsessat över senaste tiden. Om ni råkar tillhöra den (lilla) skara som befinner er i Umeå, känner för att höra musiken ute och inte har några icke-avbokningsbara planer för lör kväll - kom förbi Club Zoo på TC på lör så garanterar jag att ni får höra flera av låtarna på högsta tolerabla volym.

Side A
Yelle - Qui Est Cette Fille/Who's That Girl (Robyn Cover)
Miike Snow - Animal
Chromeo - Night By Night
Vampire Weekend - The Kids Don't Stand A Chance (Chromeo remix)
Proxy - Raven (Crookers remix)
Bloc Party - Ion Square (Joel's Bright Lights Don't Bore Me Yet Version)

Side B
Robyn - Because Of Boys /A Cause Des Garcons (Yelle Cover)
The Killers - I Got Soul (Chris Tall remix)
The Gossip - Heavy Cross (Yuksek remix)
Amanda Blank - Might Like You (Anto remix)
Au Revior Simone vs Phoenix - Sad Song From 1901 (Elocnep Edit)
LA Priest - Engine (Erol Alkan re-edit)

Bon Iverish

I väntan på något nytt (annat än Volcano Choir som jag tyvärr måste säga var lite av en besvikelse) så brukar jag med jämna mellanrum söka igenom diverse musikbloggar på jakt efter något nytt av (eller åtminstone kopplat till) allas vår älskade Bon Iver/Justin Vernon. När nytt gör sig svårfunnet brukar jag istället fokusera sökandet på covers av/på eller liveframträdanden. Här är det senaste:

Bon Iver + Bowerbirds - Lovin's for fools (Sarah Siskind cover)
Bon Iver - Blue Tulip (Okkervil River cover)
Bon Iver - The Park (Feist cover)
Bon Iver - For Emma (a capella version från La Blogotheque sessions) (följ länk)
We The Living - Re:stacks (Bon Iver cover)
DeYarmond Edison - Love long gone (egentligen gammal men fanns tillgänglig)

Är medveten om att en del av låtarna legat uppe i antingen videoformat eller vidarelänkat men tänkte det var trevligt att ha alla i nedladdningsbart format. Det finns ytterligare några covers uppe på www.strangerdance.com för den som är intresserad. Avstod själv att lägga upp dem pga inspelningskvalité och...kvalité punkt. Happy listening...


/Ph

Reminiscing MJ

Att vår tids kanske mest mytomspunne man och förmodligen sista världsstjärna har gått bort har väl omöjligt undgått någon. Och att hans sista minuter i livet är omgivet av ett lika stort dunkel som det liv han en gång levde känns så här i backspegeln på något sätt självklart. För vem hade kunnat se Michael Jackson leva ut sina sista dagar som en skrynklig gammal pensionär vars dagar ägnades åt bridge och rullatorledda promenader. Att det sedan skulle ta slut pga en överdosering av narkosmedel var väl kanske något ingen av oss hade kunnat förrutsäga eller önska.

Oavsett till vilken musikgenre man idag känner mest tillhörighet så tror jag att det i oss alla bor en liten pojke eller flicka som kan minnas ens tarftliga försök till moonwalken, skrevlyftet eller falsettskrien. Alla har vi vår egna relation till Michael även om den har skiftat under årens gång. Jag minns själv tydligt ett tillfälle när jag var ca 11 år gammal och året var 1993. Jag och min familj hade just flyttat hem från USA och en av de första ställningstagandena jag ställdes inför av mina tidigare svenska klasskamrater var vilket läger jag tillhörde: Michael Jackson- eller Nirvana/Red Hot Chili Peppers/Guns N Roses-lägret. Jag visste att mitt val skulle bli avgörande för mellanstadiets resterande år och efter en kort stunds tvekan valde jag såklart det sistnämnda. Trots att valet var tämligen enkelt (dels hade jag just upptäckt Nevermind och Use Your Illusion I, dels var det ganska uppenbart vilket som var det "fräcka" valet) så var det ändå förenat med en viss känsla av svek och sorg. Jag visste att det skulle dröja innan det skulle bli socialt accepterat att öppet gilla Michael Jackson igen.

Men dagen kom och det var ungefär i samma veva som jag var tillräckligt trygg i mig själv för att öppet medge att dyka inte var min grej (detta var efter år av förnedring med spiken, kanonkulan varvat med tappra men tarftliga dykförsök som alltid resulterade i magplask). Om jag skall nämna ett konkret minne så var det i samband med en grabbförfest strax efter studenten. Detta var innan Spotify och mp3-arkiv fanns på var mans dator och förfestmusiken styrdes således av värdens skivsamling, vilken i det här fallet inte hade uppdaterats sedan mitten på 90-talet. Och efter ett längre Oasis-medley stod vi plötsligt där, fyra svettiga gossar redo att göra stan, skrålandes med största möjliga inlevelse till Man in the mirror. Ett fantastiskt ögonblick så här i efterhand och som på sätt och vis symboliserar så mycket mer än just vår barndoms kärlek till Michael, utan nämligen en sorts frigörelse från de normer som präglade högstadiet (med fortsättning i gymnasiet). En ögonblicklig bortröjning av det verbala och handlingsmässiga minfält man konstant hade rört sig genom. En felsägning och plötsligt hade man nedgraderats till bänkvärmare på högstadiets sociala spelplan. Och på så sätt kom Michael bl a att utgöra språngbräda till en ny era, där spiken eller rent av kärringdoppet kändes och känns helt ok. Och för det och självklart den fantastiska musik han kom att lämna efter sig kommer jag vara honom för evigt tacksam.


/Ph

Kommande skivsläpp...

Tänkte skriva ett kort inlägg och nämna några av höstens/vinterns kommande skivsläpp. Som vanligt kan datumen komma att ändras men utifrån den information jag fått fram är dettta vad som gäller i dagsläget:

Karen O - Where The Wild Things Are OST - 29:e sep
→ All is love
Mumford & Sons - Sigh No More - 5:e okt (för mer info, se tidigare inlägg)
Band of Horses - Titel saknas - sent 2009/tidigt 2010
Midlake - Courage of Others - sent 2009/tidigt 2010
Vampire Weekend - Contra - 12:e jan

Två nyligen släppta skivor värda att nämna är:

J. Tillman - Year in the Kingdom
→ Crosswinds (följ länk för provlyssning/nerladdning)
→ My Proud Mountains (Townes Van Zandt cover, ej med på skivan)
Alberta Cross - Broken Side of Time
→ The Thief & The Heartbreaker
→ Steel and Glass (John Lennon cover, ej med på skivan)

Både Alberta Cross nya album och tidigare EP (som jag spontant tycker håller en högre nivå) finns på Spotify. Även Tillman finns på Spotify, dock ej senaste skivan. Kommer snart med nya inlägg med band-/artisttips, mix tapes etc.


/Ph

En röst i natten

Dagens, eller nattens, tips lånar jag från en vän. Tipset i fråga är musikfenoment Hajen som till vardags går under namnet Amanda Bergman. Hon är 21 år, svensk (som namnet kanske avslöjar) och bor i Gagnef, Dalarna. Detta hindrar inte henne från att låta som en medelålders, svart kvinna från Smalltown, USA vars röst bär spår av ett sorgkantat förflutet. Och. Hon är sjukt bra. Lämnar det där och låter er själva avgöra resten.

Hajen - Scapegoat
Hajen - Sharks
Hajen på myspace
Hajen på Spotify

One thousand surfers can't be wrong - eller?

Dagens inlägg är ett firande av att mitt nattliga amatörprojekt nu haft över 1000 olika besökare. Är medveten om att detta, jämfört med andra bloggar, är en piss i cyberrymden men känns ändå som en milstolpe. Och förhoppningsvis har inte alla sneseglat in här. Tänkte hursom fira detta med en ny mixtape med temat "The Sound of Brooklyn". För den i behov av förtydliganden så innebär det (mer eller mindre kända) band som härrör från eller huserar i just Brooklyn, denna herre av förorternas täppa.

Först ut är Pela som jag upptäckte till följd deras koppling till The National (de blev signade av National-ägda labeln Brassland 2005 på vilken dom släppte sin första EP). Bandet har därefter hunnit släppa ett studioalbum, Anytown Graffiti från 2007, och turnerat ihop med flera välkända artister som Flaming Lips, Decemberists och The National själva. Vet inte riktigt vilka musikaliska paralleller jag ska dra men det är relativt säkert att säga att den som gillar National gillar med all förmodan Pela (finns på Spotify (kommer hädanefter förkortas FPS)).



Därefter har vi ytterligare ett bloggfynd som drog till sig min uppmärksamhet just pga deras associationer till ett annat favoritband, nämligen Arcade Fire. Bandet ifråga heter Ravens & Chimes och har hittills släppt en skiva, Reichenbach Falls från -07. Likt Arcade är Ravens & Chimes ett storband (7 kontra 6 medlemmar) och likt Arcade Fire har Ravens & Chimes förmågan att bränna av pampiga omkullvältande ljudpjäser. Som parentes kan nämnas att deras cover på Cohens So Long Marianne ledde till att upphovsmannnen själv gav bandet 2 tummar upp. (FPS)



Därefter har vi Clear Tigers. Personerna eller i det här fallet personen bakom namnet är Brooklynsonen Nathan Akin. Som av en händelse så är bandets debutskiva (och enda fullängdare), Brutal, samt en titellös EP också från 2007. Även här har jämförelser gjorts med Kanadas stolthet (förutom The Band och Neil Young), Arcade Fire. Att beskriva det som indie känns ju nästan lika informativt som att säga att det är musik men jag har svårt att sätta ord på hur det låter och drar därför till med den om möjligt ännu mindre ljuskastande beskrivningen grymt jävla bra (indie). Är helt såld på Akins gälla, ibland nästan sköra stämma som likt den borttappade pusselbiten ackompanjerar den i högsta grad varierande instrumentuppsättningen.



Nästsist ut är Matt & Kim som består just av duon Matt och Kim. Vet inte exakt vad det är men nånting med deras musik för mina tankar till amerikansk college-rock ca millenieskiftet (tänk er typ American Pie-soundtracket). Vet inte om det är att Matts lätt uppkäftiga, dialekttyngda (fråga mig dock inte vilken) sång påminner lite om sångaren i All American Rejects eller Blink-182, eller om det är det genomgående ljudet av Moog-synthesizern eller att vissa låtar har en viss Cheerleading cheer-känsla men jag gillar det. Det självbetitlade debutalbumet kom 2006 och följdes 2009 upp av skivan Grand. (FPS)



Och där vi framme vid det femte och sista bandet på denna Brooklyn-tråd, nämligen den kvinnliga, syntdrivna indiepop/electro-trion Au Revoir Simone. Bandet har funnits sedan 2003 och har sedan dess hunnit släppa 3 skivor, Verses of Comfort, Assurance & Salvation från 2005, The Bird of Music från 2007 och Still Night, Still Light från 2009. Den brittiska musiktidskriften beskrev bl a bandet så här: "Au Revoir Simone must have beamed in from a land where lace clouds breeze over crystal lakes and icicles grow from the warm earth. This New York three-piece's glorious synth-lead alt-folk will leave you crying on the stairs in the middle of the night". Svårt att avstå från en provlyssning då. (FPS)



The Sound of Brookyn - Part I

Pela - Anytown Graffiti
Pela - Your Desert's Not A Desert At All
Ravens & Chimes - This Is Where We Are
Ravens & Chimes - So Long, Marianne
Clear Tigers - Igloo
Clear Tigers - Spook House
Matt & Kim - Daylight
Matt & Kim - Lightspeed
Au Revoir Simone - The Lucky One
Au Revoir Simone - Sad Song

A Northern Outpost på Spotity

På allmän begäran (eller åtminstone en begäran) har jag påbörjat en Spotify-playlist innehållande musiken och banden som omnämns i inläggen. Har ordnat så den kontinuerligt uppdateras så kolla av den med jämna mellanrum. En del artister/låtar finns tyvärr inte tillgängliga ännu men ska försöka komma ihåg att lägga till dom retroaktivt, dvs i takt med deras skivor släpps. Det var nog allt för idag. Ja just det. Här är länken:

http://open.spotify.com/user/phpsmh/playlist/5wtKdhNV2kqyRasjtZlM0F

More southern sadness (and bearded men)

Synkront med jordens rotation tycks även mitt val av musik skifta med årstidernas färger och toner, vilket i det här fallet gör att jag tenderar att fastna för skäggiga män med gitarrer och trasiga livsöden ofta präglade av förlust och längtan. Således finns det en risk för att denna typ av musik kommer att utgöra ett relativt återkommande tema under höstens inlägg. Ska dock försöka blanda upp det med lite lättsammare och färggladare inslag också.


The Low Anthem

Med det sagt så korsade mina öron nyss 2 band som jag hört talas om men inte lyssat så mycket på. Det ena är Low Anthem, ett folk-rock band från Providence, Rhode Island. Bandets tre medlemmar, Miller, Prystowsky och Adams, bildade bandet 2006 och har sedan dess hunnit släppa 3 skivor, The Low Anthem 2006, What The Crow Brings 2007 och Oh My God, Charlie Darwin 2008 (tror bl a jag haft med låten Charlie Darwin på någon spellista på bloggen). Insåg i alla fall först nu att bandet är väl värda en 2:a, 3:e och 4:e lyssning med låtar som To Ohio och This God Damn House (den sista låten hittade jag bara på Spotify där för övrigt bandets alla 3 album ligger).


Megafaun på hästrygg

Band nr 2 är Megafaun från Durhamn, North Carolina som genremässigt faller under kategorin freaky folk (tänk Devendra Banhart fast inte fullt så freaky). Om man bara utgår från bandets historia hade man kunnat räkna ut att det inte skulle låta annat än bra. Megafaun är nämligen ena hälften av det som en gång var DeYarmond Edison. Somliga av er kanske känner igen det namnet och då med all förmodan pga splittringens mer kända hälft, Bon Iver. Även om det inte rör sig om några Bon Iver-kloner så finns det flera guldkorn på bandets 2 album, Bury the Square från 2008 och Gather, Form and Fly från 2009, däribland Worried Mind och The Longest Day (även denna kunde jag bara hitta på Spotify) från senaste skivan .

Bonus: När jag skulle efterforska om Megafaun hittade jag en artikel på indyweek.com som utöver en utförligare beskrivning av DeYarmond Edisons forna medlemmars historia och öden även innehöll ett flertal tidigare osläppta låtar från DeYarmond-eran, bl a gospel/harmonycovern Come And Go With Me. Hela artikeln och resten av låtarna finns på följande adress.

Flower Power & Feel Good

Här kommer 2 videos som båda för tankarna till 70-talets kärleks- och flower power-budskap. Tänkte att det kunde lätta upp söndagsångesten.


Elin Ruth Sigvardsson och Lars Eriksson med låten Love



Albumaktuella Girls (albumet heter faktiskt Album) med låten Lust For life


/Ph

Mumford & Sons - årets debutant?

Ibland snavar man över band/artister som man redan vid den första lyssningen vet kommer att för evigt utgöra en av grundpelarna i ens musikarkiv. Som kärlek vid första ögonkastet. Eller i det här fallet öronkastet. Och det var precis så det var Marcus Mumford och hans "söner".

Kort uttryckt rör det sig om 4 gossar från London som på ett fantastsikt sätt lyckats skapa något nytt och i högsta grad eget ur folkmusikens och bluegrassens rötter. Bandet formades i slutet av 2007 och har sedan dess hunnit släppa 3 EP:s, Love Your Ground samt Lend Me Your Eyes under 2008 och nu senast The Cave and the Open Sea under 2009. Totalt rör det sig om 10 låtar (mig vetandes), alla vilka står ut var och en för sig själv. Det kanske mest utmärkande för deras musik är Marcus hänryckande röst ofta ackompanjerad av ett hav av stämmor som tillsammans slår en som en slägga av lidelse och känsla. Därtill besitter bandet en mästerlig förmåga att gradvis bygga upp deras låtar. Sitter i skrivande stund och lyssnar på en av deras senaste låtar och kan som vanligt bara konstatera att det är omöjligt att sitta still till den grad att hela bordet nu vibrerar.



Nu, snart 2 år sedan bandets bildande, kommer deras debutalbum, Sigh No More. Skivan planeras nå allmänheten den 5:e oktober (åtminstone för den som vill hålla sig om den lagliga sidan av lagen) och om den kommer i närheten av deras tidigare EP-släpp så kan jag redan nu utlysa 2009:s bästa album och artist.

Mumford & Sons på myspace.
Smakprov: The Cave

För er som vill höra mer kan jag rekommendera sökmotorn elbo.ws för att hitta flera av bandets låtar (tryck på de blåa länkarna för att ta er till den blogg som låten ligger uppe på. Väl där är det som vanligt bara att hö-klicka på låten och välja "Spara som". Vid problem säg till)

Brooklyn Brooklyn take me in...

"load the car and write the note
grab your bag and grab your coat
tell the ones that need to know
we are headed north

one foot in and one foot back
but it don't pay, to live like that
so I cut the ties and i jumped the tracks
for never to return

brooklyn brooklyn take me in
are you aware the shape im in
my hands they shake my head it spins
brooklyn brooklyn take me in..."

I en önskan om att det var jag som yttrade de orden försöker jag finna likheterna mellan textens rader och min egen tillvaro. Nyss färdades även jag med bil i nordlig riktning. Men där tar likheterna slut. Min resa var planerad, ingen kontraslentriansk revolt, mina nära var välinformerade och inga större trådnystan lämnades olösta. Och just det, mitt mål var Umeå, inte Brooklyn.

Men det hindrar en inte från att drömma och det är precis det jag gör till Avett Brothers titelspår, I And Love And You, från senaste skivan. För i sann springsteenskt "packaväskornaochjagasolnedgången-nedförförstabästamotorväg"-anda sätter den tonen för deras elfte studioalbum. Skivan har releasedatum 29:e september och även om det är en bitvis renare, mognare och "för den stora allmänheten lättare att ta till sig" ljudbild så finns fortfarande grundstommen kvar, dvs i form av stämsången och bluegrass instrumentuppsättningen (banjo, gitarr, kontrabas, stråk, munspel). En stomme som ständigt för tankarna till den lantliga söderns umbäranden. Så om det låter som något för er kolla in den (eller någon av deras 10 tidigare plattor).

Avett Brothers på myspace
Smakprov: I And Love And You


Murder In The City från The Second Gleam

The National - The latest sneek peak

Sedan The National släppte sitt 4:e album, The Boxer, har en del "nytt" material sipprat ut på nätet. Några låtar är påtänkta till deras kommande album, andra är covers och ytterligare några är nya tappningar av deras egen musik med äldre datum. Här är en kort sammanställning:

The covers
Ashamed Of The Story I Told (Polaris cover). Låten återhittas på den kommande tributeskivan Ciao My Shining Star: The Songs of Mark Mulcahy. Mulcahy är förutom som soloartist känd från band som Polaris och Miracle Legion.
Pretty In Pink (Psychedelic Furs cover) Låten är en av fyra låtar som finns med på The Nationals Daytrotter Sessions. Utöver denna finns nya versioner av låtar från Boxer såväl som Sad Songs For Dirty Lovers.

The news songs


The Runaway mp3

Förutom The Runaway (som också går under titeln Karamazov) finns flera andra låtar som alla lovar stort för den kommande skivan. För att spara lite tid tänkte jag dock göra det enkelt för mig och hänvisa till en annan sida då dem redan är så fint sammanställda där. Ljudkvalitén varierar men är på flertalet av låtarna förvånansvärt bra.

Övriga Nationalrelaterade nyheter av äldre datum är deras EP från 2008, The Virginia EP, som innehåller flera nya låtar samt samlingsskivan Dark Was The Night som utöver The National-låten So Far Around The Bend även innehåller samarbetslåtar mellan bröderna Dessner och bl a Justin Vernon aka Bon Iver. Båda skivorna ligger uppe på Spotify (The Virginia EP, Dark Was The Night)

Guiden till Way Out West - Del 2 av 6

Dagens skrivning omfattar bokstaven B, en bokstav vilka flera av festivalens flaggskepp sorteras in under, inte minst några av mina personliga husgudar.

Band Of Horses



Ur dimman som för evigt tycks omsvepa Seattle steg år 2004 Ben Bridwell och hans Band of Horses fram för att inta tronen som skägg- och flanellrockens nya konungar. Även om just valet av tyg och det väderbitna utseendet redan tidigare mött Seattlebornas och musikvärldens ögon (då under tidigt 90-tal i egenskap av Kurt Cobain och grungens anhängare som hade sitt ursprung i just Seattle) så har Band of Horses ett helt eget sound. Musiken fångar just kärnan i bandets medlemmar, nämligen ett gäng killar uppvuxna på den smutsiga söderns rock- och countrylegender i en stad som 2/3 av året är insvept i en filt av moln och väta. Deras debutskiva, Everything All The Time, kom först 2006 och blev en ögonblicklig succé bland indiescenens såväl som mainstreamens fanbärare. Deras entré utgjorde startskottet för en musikrörelse präglad av just unga manliga artister med likande anlete och musikstil. Ett år efter debuten släpptes uppföljaren Cease To Begin och enligt säkra källor påbörjade bandet inspelningen av sitt tredje albumet i oktober 2008. Då något releasedaum ännu ej offentliggjorts är dock det enda sättet i dagsläget att få ta del av det nya materialet just att se dem live. Om en motivering nu är nödvändig.

Smakprov: Is There A Ghost
Myspace

Beirut



23-årige Zack Condon, Beiruts motor tillika bränsle, är född i New Mexico, uppvuxen i Virginia och numera Brooklynbo. Av detta märks inget i musiken. Ljudbilden präglas istället av Balkans mer exotiska toner (dragspel, mandolin, ukulele, glockenspiel och blåsinstrument) vilka Zack exponerades för i sina ungdomsår som parisare. Sångmässigt för Beirut mina tankar till vår svenska landsman Jens Lekman om än några toner högre upp. Kombination är milt sagt fantastisk och inte minst unik. Är medveten om att dessa ord kan tyckas vara återkommande men i det här fallet är det faktiskt ett odiskutabelt faktum. Under sin förhållandevis korta karriär har Beirut redan hunnit släppa två fullängdare, Gulag Orkester 2006 och The Flying Club Cup 2007 samt några EP:s och en livesamling. Beirut var egentligen planerad att spela på fjolårets festival men avbokade hela Europaturnén med skälet att de endast ville spela för fansen när de var "as good as humanly possible" vilket då tydligen inte var fallet. Med sådana krav på sig själva får man i alla fall anta att Beirut aldrig kommer låta bättre än på Slottskogens Flamingo-scen på fre.

Smakprov: Postcards From Italy
Myspace

Bon Iver



Fenomenet Bon Iver har knappast undgått någon vid det här laget men jag tänkte ändå ägna några extra rader åt mannen som med sin särpräglade sång lyst upp det tämligen ofta jämngråa singer/songwriter-himlavalvet.

Justin Vernon, geniet och huvudstämman bakom projektet, föddes i Eau Claire, Wisconsin på en Valborgsmässoafton för drygt 28 år sedan. Under sina år i high school och college medverkade han officiellt i två olika band, Mount Vernon och därefter DeYarmond Edison. Med två skivsläpp samt en längre tids lokal framgång i ryggen beslöt sig Vernon och den sistnämnda konstellationens övriga medlemmar att testa lyckan på annat håll och flyttade därför till Raleigh, North Carolina. År 2006, drygt ett år efter flytten, tillkännagavs det att Vernon och de övriga skulle gå skiljda vägar. Anledningen, eller åtminstone det skäl som angavs, var rätt och slätt "musical differences".

Två uppbrott (band + dåvarande flickvän) samt en ordentlig släng av körtelfeber senare återvänder en medtagen Vernon till sina gamla hemtrakter. I hopp om att samla nya krafter såvälsom sina tankar söker han tillflykt i sin faders timmerstuga i norra Wisconsins mörka skogar. Men vad som var tänkt att bli en tid av återhämtning och avkoppling blir istället en tid präglad av inspiration och kreativitet och efter ca 3 månader i avskiljdheten har Vernon skrivit och spelat in merparten av det som kom att bli For Emma, Forever Ago. Det var även under denna period som Vernon antog pseudonymet Bon Iver, en anglifiering av franskans bon hiver som betyder bra vinter.

Då superlativen har haglat ner under de senaste artistresuméerna uttrycker jag mig istället så här: om jag fick välja ett föremål att ha med mig på Robinson-ön skulle det vara ett ex av For Emma Forever Ago (detta skulle gälla även i avsaknad av stereo och/eller energikälla). Skivan släpptes 2008 och korades av samtliga kritiker med utmärkelser som månadens skiva samt årets skiva (alla kategorier). I januari 2009 släpptes uppföljaren i form av EP:n Blood Bank innehållande inte minst det lysande titelspåret. Utöver Bon Ivers egna material samt materialet från tidigare projekt cirkulerar även ett antal briljanta covers på nätet. Jag hade kunnat älta denna artist i oändlighet men av hänsyn till er som fortfarande läser tänker jag lämna det här (åtminstone för stunden) fast med en uppmaning: om ni skall se något på festivalen, se Bon Iver.

Smakprov: The Wolves (Act I and II) (från For Emma Forever Ago)
Bon Iver på Myspace
DeYarmond Edison på Myspace

För en fantastisk cover av Feists The Park följ länkan nedan och spola fram till 14:00 in i klippet. Lovar att det är värt det:
http://www.abc.net.au/triplej/media/s2472786.htm

Det var allt för den här gången. Lovar att inte bli fullt så långrandig och att plöja alfabetet i lite högre tempo under de kommande delarna.

/Ph

Guiden till Way Out West - Del 1 av 6

Tänkte under de kommande två veckorna försöka presentera de artister som för mig gör Way Out West 2009 till en av de mest bokningssäkra festivaler någonsin. Dels för att uppmana er som inte redan lyckats lägga vantarna på en biljett att göra det, dels för att kanske bidra till att några av er går och ser ett band ni annars kanske hade gått miste om. I brist på fantasi tänkte jag rätt och slätt börja från början, dvs med bokstaven A, för att sedan jobba mig nedåt i alfabetisk ordning. Utöver de smakprov jag lägger upp (för att spara dem högerklicka och välj spara länk som) så har jag även börjat utforma en Spotify-playlist som en mixtape över festivalens artister, nämligen följande: http://open.spotify.com/user/phpsmh/playlist/1YTMrylu1PtLlWzqF9nSio. Med det sagt så...

Andrew Bird


Andrew Bird har under sin karriär hunnit släppa inte mindre än 5 studioproducerade soloalbum, 3 album med sitt tidigare band Bowl of Fire samt 4 liveplattor. Denna multiinstrumentalist som rör sig inom den något oavgränsade genren singer/songwriter och folk med indietwist släppte i början av 2009 sitt senaste soloalbum, Noble Beast och som del av skivturnén stannar även Birds flerhövdade ljudskepp till i Annedalskyrkan som en av fredagens klubbakter.

Smakprov från senaste skivan: Oh No
Myspace

Antony & The Johnsons


År 2000 debuterade Antony Hegarty med sina Johnsons med det självbetitlade albumet Antony & The Johnsons och i och med det fick musikscenen ett tillskott som saknade liknelser bland tidigare artister. Skälet var enkelt - det fanns inga. Med sina rötter i Boy George (mer till det yttre än musikaliskt), etablerad i New Yorks queer-/transscen samt med en änglalik vibratostämma i falsett som närmast för tankarna till kastrerade gregorianska körgossar är Antony Hegarty en av sitt slag. Det stora genombrottet skulle dock komma 2005 med skivan I Am A Bird Now som sålde guld i bl a Sverige och Storbritannien och innehöll den hjärtskärande låten Hope There's Someone. I år är Antony & The Johnsons albumaktuell igen med skivan The Crying Light och gästar därför Slottskogen och Way Out West uppbackade av inga mindre än Göteborgs Symfoniker. Svårt att bli annat än storslaget. Som ett P.S. har Antony även gjort en briljant tolkning av Knockin' On Heavens Door som var med på soundtracket till Dylan-dokumentären I'm Not There. Får inte missas.

Smakprov från senaste skivan: Her Eyes Are Underneath The Ground
Myspace

Arctic Monkeys


Dessa brittiska gossar debuterade 2006 med det hyllade indierockalbumet Whatever People Say I Am, That's What I'm Not, då bandets medlemmar var knappt 20 år fyllda. Skivan innehöll dansgolvsvältare som Dancing Shoes, I Bet You Look Good On The Dancefloor och When The Sun Goes Down. Ett år senare, 2007, kom uppföljaren Favorite Worst Nightmare, även denna med flera grymma låtar som Fluorescent Adolescent och Balaclava. Den 24:e augusti släpper nu bandet sin tredje fullängdare, Humbug, och festivalbesökare kan således räkna med att få flera smakprover från det nya albumet varvat med de gamla klassikerna. Har själv haft turen att se dem och kan intyga att liveupplevelsen inte är en besvikelse.

Smakprov från nya skivan: Crying Lightning
Myspace

Fortsättning följer...