03:17

Dagens inlägg tänkte jag tillägna en gammal vän som jag lärde känna under mina första år i Norrland. Det var redan under min nollningsperiod som vi kunde konstatera att vi hade flera saker gemensamt:

1. Favoritband (då bl a B.R.M.C., Springsteen, Elliott Smith, Postal Service, Air)
2. Rubbad dygnsrytm
3. Nedsatt planeringsförmåga

På denna bas byggde vi vår vänskap och det visade sig vara en bra grund (i alla fall i de flesta avseenden). Efter något/några år flyttade dock min vän till sydligare bredgrader, Malmö för att vara exakt, och fram tills i somras hade vi varken setts eller hörts på flera år. Medan mitt musikintresse kom att mynna ut i klubbar och bloggande så gjorde min vän något mycket mer kreativt av det. Nämligen ny musik.



Efter flera års skapande nalkas nu tiden för första demosläppet i form av EP:n 03:17. Totalt rör det sig om 5 spår, fyra orginal och en cover på ingen mindre än Springsteens I'm going down, vilken också inleder och sätter tonen för skivan. Innan jag går vidare tänkte jag dock komma med ett förtydligande; med cover menar jag inte cover i dess vanliga bemärkelse, dvs en karbonkopia av varierande kvalité. Nej, låten har fått en helt ny skrud utan att för den sakens skull ha förlorat sin grundkänsla. Tvärtom är det som om denna hittills namnlöse vän lyckas dissekera fram låtens kärna för att sedan, med sitt eget signum, förstärka den. Beträffande orginallåtarna (liksom covern) så landar dem genremässigt i en sorts hybrid mellan just lågmäld och stämningsfull ensammanmedgitarrmusik och ömsom lekfulla ömsom drömska elektroniska slingor, dvs lite som om Gibbards och den framlidne Smiths musik fick ett kärleksbarn. I låten Like Ships By Night (som för övrigt är min personliga favorit, inte minst för texten) liksom Sunburns går tonerna mer åt Air-hållet, ca Moon Safari-eran, medans skivans mest stillsamma spår Do You Know och I, Sisyfos snarare påminner om Postal Service, åtminstone vad de elektroniska slingorna anbelangar. Jag inbillar mig att det är så Give Up-skivan skulle låta under ett kodeinrus, utan att för den sakens skull ha mer erfarenhet av den ovannämnda substansen annat än i förkylningssammanhang. Utöver att vara en rakt igenom fenomenal debut-EP så utgör låtarna tillsammans vad som kan vara det mest optimala "Going to sleep"-soundtracket. Ni vet den typ av låtar man vill ha i hörlurarna för att på ett behagligt sätt ta farväl av den gågna dagen. Det är som att varje låt bär spår av nattens mörker, tankar, drömmar och inte minst rofylldhet. Och kanske är det inte mer än naturligt att det är just den typ av musik som skapats av man som jag vet åtminstonne förr levde flertalet av sina dagar på nätterna. Jag kan ha fel men något säger mig att titeln på EP:n syftar på ett klockslag snarare än en tidsrymd...

Så vad heter då denna vän (en del av er har säkert redan listat ut det). Jo, Agmall (eller Agge om man så vill) och vill ni höra mer tycker jag att ni ska kolla in hans myspace-sida där man utöver vidare lyssning även kan ladda ner EP:n via en nedladdningslänk i bloginläggget med samma namn som EP:n, dvs 03:17.

Smakprov: I'm Going Down

/Ph