måndag 7 september 2009

More southern sadness (and bearded men)

Synkront med jordens rotation tycks även mitt val av musik skifta med årstidernas färger och toner, vilket i det här fallet gör att jag tenderar att fastna för skäggiga män med gitarrer och trasiga livsöden ofta präglade av förlust och längtan. Således finns det en risk för att denna typ av musik kommer att utgöra ett relativt återkommande tema under höstens inlägg. Ska dock försöka blanda upp det med lite lättsammare och färggladare inslag också.


The Low Anthem

Med det sagt så korsade mina öron nyss 2 band som jag hört talas om men inte lyssat så mycket på. Det ena är Low Anthem, ett folk-rock band från Providence, Rhode Island. Bandets tre medlemmar, Miller, Prystowsky och Adams, bildade bandet 2006 och har sedan dess hunnit släppa 3 skivor, The Low Anthem 2006, What The Crow Brings 2007 och Oh My God, Charlie Darwin 2008 (tror bl a jag haft med låten Charlie Darwin på någon spellista på bloggen). Insåg i alla fall först nu att bandet är väl värda en 2:a, 3:e och 4:e lyssning med låtar som To Ohio och This God Damn House (den sista låten hittade jag bara på Spotify där för övrigt bandets alla 3 album ligger).


Megafaun på hästrygg

Band nr 2 är Megafaun från Durhamn, North Carolina som genremässigt faller under kategorin freaky folk (tänk Devendra Banhart fast inte fullt så freaky). Om man bara utgår från bandets historia hade man kunnat räkna ut att det inte skulle låta annat än bra. Megafaun är nämligen ena hälften av det som en gång var DeYarmond Edison. Somliga av er kanske känner igen det namnet och då med all förmodan pga splittringens mer kända hälft, Bon Iver. Även om det inte rör sig om några Bon Iver-kloner så finns det flera guldkorn på bandets 2 album, Bury the Square från 2008 och Gather, Form and Fly från 2009, däribland Worried Mind och The Longest Day (även denna kunde jag bara hitta på Spotify) från senaste skivan .

Bonus: När jag skulle efterforska om Megafaun hittade jag en artikel på indyweek.com som utöver en utförligare beskrivning av DeYarmond Edisons forna medlemmars historia och öden även innehöll ett flertal tidigare osläppta låtar från DeYarmond-eran, bl a gospel/harmonycovern Come And Go With Me. Hela artikeln och resten av låtarna finns på följande adress.

1 kommentar:

Jorma sa...

Ph det här är grymt kul! Superglad att du bloggar. Nu har jag precis skapat en PH Recommended playlist på min Spotify med de artister jag plockat upp i din blogg över de senaste månaderna.

Dock lite omständigt, och jag lägger till hela album. Vad är oddsen att du, som kan detta hära internet, skapar Spotify playlists och delar med dig av på något sätt (tror det går) med det senaste bästa?

Så kan jag bara hämta en länk o få dina spellistor eller hur det funkar. Kanske kan man maila dem (john.ahlberg@gmail.com) eller direkt till spotify-profil, JohnGBG?

Toppenkul! Gillar Bon Iver redan nu. Synd att inte Mumford & Sons fanns på Spotify, tyckte videon o låten var suverän.

Kommer väääl.

Kram
J