One thousand surfers can't be wrong - eller?

Dagens inlägg är ett firande av att mitt nattliga amatörprojekt nu haft över 1000 olika besökare. Är medveten om att detta, jämfört med andra bloggar, är en piss i cyberrymden men känns ändå som en milstolpe. Och förhoppningsvis har inte alla sneseglat in här. Tänkte hursom fira detta med en ny mixtape med temat "The Sound of Brooklyn". För den i behov av förtydliganden så innebär det (mer eller mindre kända) band som härrör från eller huserar i just Brooklyn, denna herre av förorternas täppa.

Först ut är Pela som jag upptäckte till följd deras koppling till The National (de blev signade av National-ägda labeln Brassland 2005 på vilken dom släppte sin första EP). Bandet har därefter hunnit släppa ett studioalbum, Anytown Graffiti från 2007, och turnerat ihop med flera välkända artister som Flaming Lips, Decemberists och The National själva. Vet inte riktigt vilka musikaliska paralleller jag ska dra men det är relativt säkert att säga att den som gillar National gillar med all förmodan Pela (finns på Spotify (kommer hädanefter förkortas FPS)).



Därefter har vi ytterligare ett bloggfynd som drog till sig min uppmärksamhet just pga deras associationer till ett annat favoritband, nämligen Arcade Fire. Bandet ifråga heter Ravens & Chimes och har hittills släppt en skiva, Reichenbach Falls från -07. Likt Arcade är Ravens & Chimes ett storband (7 kontra 6 medlemmar) och likt Arcade Fire har Ravens & Chimes förmågan att bränna av pampiga omkullvältande ljudpjäser. Som parentes kan nämnas att deras cover på Cohens So Long Marianne ledde till att upphovsmannnen själv gav bandet 2 tummar upp. (FPS)



Därefter har vi Clear Tigers. Personerna eller i det här fallet personen bakom namnet är Brooklynsonen Nathan Akin. Som av en händelse så är bandets debutskiva (och enda fullängdare), Brutal, samt en titellös EP också från 2007. Även här har jämförelser gjorts med Kanadas stolthet (förutom The Band och Neil Young), Arcade Fire. Att beskriva det som indie känns ju nästan lika informativt som att säga att det är musik men jag har svårt att sätta ord på hur det låter och drar därför till med den om möjligt ännu mindre ljuskastande beskrivningen grymt jävla bra (indie). Är helt såld på Akins gälla, ibland nästan sköra stämma som likt den borttappade pusselbiten ackompanjerar den i högsta grad varierande instrumentuppsättningen.



Nästsist ut är Matt & Kim som består just av duon Matt och Kim. Vet inte exakt vad det är men nånting med deras musik för mina tankar till amerikansk college-rock ca millenieskiftet (tänk er typ American Pie-soundtracket). Vet inte om det är att Matts lätt uppkäftiga, dialekttyngda (fråga mig dock inte vilken) sång påminner lite om sångaren i All American Rejects eller Blink-182, eller om det är det genomgående ljudet av Moog-synthesizern eller att vissa låtar har en viss Cheerleading cheer-känsla men jag gillar det. Det självbetitlade debutalbumet kom 2006 och följdes 2009 upp av skivan Grand. (FPS)



Och där vi framme vid det femte och sista bandet på denna Brooklyn-tråd, nämligen den kvinnliga, syntdrivna indiepop/electro-trion Au Revoir Simone. Bandet har funnits sedan 2003 och har sedan dess hunnit släppa 3 skivor, Verses of Comfort, Assurance & Salvation från 2005, The Bird of Music från 2007 och Still Night, Still Light från 2009. Den brittiska musiktidskriften beskrev bl a bandet så här: "Au Revoir Simone must have beamed in from a land where lace clouds breeze over crystal lakes and icicles grow from the warm earth. This New York three-piece's glorious synth-lead alt-folk will leave you crying on the stairs in the middle of the night". Svårt att avstå från en provlyssning då. (FPS)



The Sound of Brookyn - Part I

Pela - Anytown Graffiti
Pela - Your Desert's Not A Desert At All
Ravens & Chimes - This Is Where We Are
Ravens & Chimes - So Long, Marianne
Clear Tigers - Igloo
Clear Tigers - Spook House
Matt & Kim - Daylight
Matt & Kim - Lightspeed
Au Revoir Simone - The Lucky One
Au Revoir Simone - Sad Song