Reminiscing MJ

Att vår tids kanske mest mytomspunne man och förmodligen sista världsstjärna har gått bort har väl omöjligt undgått någon. Och att hans sista minuter i livet är omgivet av ett lika stort dunkel som det liv han en gång levde känns så här i backspegeln på något sätt självklart. För vem hade kunnat se Michael Jackson leva ut sina sista dagar som en skrynklig gammal pensionär vars dagar ägnades åt bridge och rullatorledda promenader. Att det sedan skulle ta slut pga en överdosering av narkosmedel var väl kanske något ingen av oss hade kunnat förrutsäga eller önska.

Oavsett till vilken musikgenre man idag känner mest tillhörighet så tror jag att det i oss alla bor en liten pojke eller flicka som kan minnas ens tarftliga försök till moonwalken, skrevlyftet eller falsettskrien. Alla har vi vår egna relation till Michael även om den har skiftat under årens gång. Jag minns själv tydligt ett tillfälle när jag var ca 11 år gammal och året var 1993. Jag och min familj hade just flyttat hem från USA och en av de första ställningstagandena jag ställdes inför av mina tidigare svenska klasskamrater var vilket läger jag tillhörde: Michael Jackson- eller Nirvana/Red Hot Chili Peppers/Guns N Roses-lägret. Jag visste att mitt val skulle bli avgörande för mellanstadiets resterande år och efter en kort stunds tvekan valde jag såklart det sistnämnda. Trots att valet var tämligen enkelt (dels hade jag just upptäckt Nevermind och Use Your Illusion I, dels var det ganska uppenbart vilket som var det "fräcka" valet) så var det ändå förenat med en viss känsla av svek och sorg. Jag visste att det skulle dröja innan det skulle bli socialt accepterat att öppet gilla Michael Jackson igen.

Men dagen kom och det var ungefär i samma veva som jag var tillräckligt trygg i mig själv för att öppet medge att dyka inte var min grej (detta var efter år av förnedring med spiken, kanonkulan varvat med tappra men tarftliga dykförsök som alltid resulterade i magplask). Om jag skall nämna ett konkret minne så var det i samband med en grabbförfest strax efter studenten. Detta var innan Spotify och mp3-arkiv fanns på var mans dator och förfestmusiken styrdes således av värdens skivsamling, vilken i det här fallet inte hade uppdaterats sedan mitten på 90-talet. Och efter ett längre Oasis-medley stod vi plötsligt där, fyra svettiga gossar redo att göra stan, skrålandes med största möjliga inlevelse till Man in the mirror. Ett fantastiskt ögonblick så här i efterhand och som på sätt och vis symboliserar så mycket mer än just vår barndoms kärlek till Michael, utan nämligen en sorts frigörelse från de normer som präglade högstadiet (med fortsättning i gymnasiet). En ögonblicklig bortröjning av det verbala och handlingsmässiga minfält man konstant hade rört sig genom. En felsägning och plötsligt hade man nedgraderats till bänkvärmare på högstadiets sociala spelplan. Och på så sätt kom Michael bl a att utgöra språngbräda till en ny era, där spiken eller rent av kärringdoppet kändes och känns helt ok. Och för det och självklart den fantastiska musik han kom att lämna efter sig kommer jag vara honom för evigt tacksam.


/Ph