Edward Sharpe & The Magnetic Zeros

Edward Sharpe & The Magnetic Zeros låter lite som Arcade Fire's mer naiva och busiga lillebror. Eller möjligtvis som den oseriösa storebrorsan som mentalt (och musikaliskt) aldrig helt lämnade Woodstocks gyttjepölar och trädkramarmentalitet. Men innan jag går vidare tänkte jag komma med ett förtydligande - det finns ingen Edward Sharpe. Sharpe är i själva verket nämligen en fiktiv figur, en sorts Messias-karaktär som bandets grundare och manliga vokalist, Alex Ebert, skapade i eftervågorna av ett svårt uppbrott och ett försök till att bli kvitt sitt alkoholmissbruk. Som en sorts Tyler Durden. Det var dock först när Ebert träffade sångerskan Jade Castrinos samt bandets övriga medlemmar som Edward Sharpe fick följe av The Magnetic Zeros och övergick från att vara en tankeskapelse till en musikensemble.



Men om vi går tillbaka till ursprungstråden (dvs Arcade Fire-liknelsen) så finns den på-det-bra-sättet pompösa undertonen där, likaså instrumentuppsättningen, fast där Arcade Fire går åt moll drar Edward Sharpe etc istället åt dur, både rent tonmässigt såväl som genom inlagda skratt och lekfulla dialoger. Men de har även andra attribut som urskiljer dem från storebror/lillebror (beroende på hur man såg på det). Dels 60-/70-talsvibbarna som till viss del bottnar i en sorts inneboende råhet i Eberts såväl som Castrinos röst, något som Butler (i alla ära) saknar. Dels spår av den musikstil som kommit att kallas freaky folk.

Debutskivan heter Up From Below (måhända också en syftning på Eberts period i rännstenen) och släpptes den 7:e juli 2009 och trots att jag bara är inne på förstal yssningen har jag en känsla av att det här är en skiva som kommer finnas med under en lång tid framöver.

RIYL: Arcade Fire, Polyphonic Spree, Devandra Banhart, Woodstocknostalgi
Smakprov: Home, 40 Day Dream
Myspace | iTunes | Spotify