Otippat samarbete - Gibbard & Farrar

Upptäckte av en händelse att två av mina forna favoriter har gjort en skiva tillsammans. Herrarna i fråga är inga mindre än indienerdsikonen Ben Gibbard (Death Cab For Cutie, Postal Service) och alt. countrylegenden Jay Farrar (Uncle Tupelo, Son Volt). Samarbetet började redan 2007 då dem skulle skriva och spela in musiken till den kommande (eller alldeles nyligen släppta) Jack Kerouac-dokumentären, One Fast Move Or I'm Gone: Kerouac's Big Sur, och mynnade ut i en fullängdare med samma namn. Som kuriosa kan nämnas att bägge artisterna själva är med i filmen ihop med andra musikartister som Tom Waits, Patti Smith etc. Ytterligare en fotnot är att texterna är hämtade ur Kerouac's novell Big Sur från 1962.



Var efter första lyssningen något skeptisk till skivan trots att den spontant innehåller flera sköna spår, ex California Zephyr (Gibbard), Big Sur (Farrar) och San Fransisco (Farrar) men måste säga att den växer. Den kanske inte är revolutionerande eller, som man/jag kanske hade hoppats på, erbjuder ett nytt sound som utgörs av det bästa av två talangfulla och samtidigt väldigt olika artister; Gibbards låtar går mer åt "pop"-hållet medans Farrars låtar är mer rena alt. country låtar. Det finns dock vissa undantag, ex City and Sur (Willamine) som i soundet är mer åt country-hållet med en avlägsen Steele guitar i bakgrunden men med en förvånansvärt countrylåtande Gibbard på sång.

Sammantaget är det ändå en skiva väl värd att lyssna på. I synnerhet om du redan är eller har varit ett fan av Gibbard och/eller Farrar.

RIYL: Ben Gibbard, Jay Farrar (och kanske t o m för inbitna Kerouac läsare).
Smakprov: One Fast Move Or I'm Gone

Ett P.S. Häromveckan blev jag varse om att den normalt kärlekskranke Ben Gibbard har gått och gift sig! Satte dock min empati i vrångstrupen när jag upptäckte vem hans tjej, numera fru, var. Nämligen Zooey Deschanel. Men jag unnar honom det. Nästan. Min största farhåga är dock att detta blev spiken i kistan för hans musikkarriär (då alla vet att de bästa skivorna stammar ur olycka, missbruk och hjärtesorg). Men om han gör en ny Postal Service kan jag betrakta det som even.


Gibbard så som omvärlden tidigare känt honom, dvs med ett
något mesigt och vilset utseende. Och just det ensam.


Den "nya", betydligt trendigare, stylade (och smalare?)
Gibbard tillsammans med sin fru.

På tal om Jesus...

...så slog det mig att jag nog glömt att posta den här videon:



Det är inspelning från SVT:s Best of Klungan där Lovisa Nyström från Two White Horses och David Sandström framför en milt sagt fantastisk cover på Wilcos Jesus Etc, inte minst för den svenska översättningen av texten. Lyssna och njut...

P.S. Finns även att ladda ner på följande länk.

Vetenskapliga bevis för att Jesus lever

Detta är vad som utlovas lyssnaren av Johan Heltnes tredje album. Åtminstone om man ska tolka titeln bokstavligt. Och med löften av den digniteten går det inte att bli annat än besviken. Eller?

Som kanske anat så lyfts aldrig några konkreta bevis fram. För egentligen handlar det vare sig om teologi eller vetenskap. Det är snarare en resa genom ett bitvis kargt och grått, bitvis skört och vackert vardagslandskap där Heltne portionerar ut fragment av sitt liv och sina funderingar. Utöver det lätt ögonbrynshöjande albumnamnet innehåller skivan även flera spår med säregna titlar såsom Tisdagsvänner (när det snöar), Kyrkans barntimma och Din alkoholism är ingen alkoholism. Men Heltne har inte bara en talang för underfundiga titlar utan besitter en genuin författarförmåga som textmässigt ofta tangerar det som svenska kulturskribenter gärna benämner diskbänksrealism. Ta till exempel Din alkoholism är ingen alkoholism:

”Kväll igen och samma val, och frågar jag vet jag ditt svar, din rastlöshet kräver mer än jag klarar av, men dricker du så dricker jag. Min puls känns svag precis som din, ditt hjärtas sorg är också min, men ikväll tror jag att vi ser allt klart och jag slappnar av, orkar du så orkar jag.”



Vetenskapliga bevis för att Jesus lever är som sagt Heltnes tredje album och är vad man skulle kunna kalla för en joint venture, fastän det är Heltne allena som står som text- och musikförfattare. På skivan medverkar nämligen inte mindre än 20 olika musiker och låtarna är inspelade i totalt 9 olika studios. Har svårt att hitta några bra referenser men av någon anledning återvänder mina tankar hela tiden till Kents Hagnesta Hill och den mystik och sårbarhet som präglar flera av skivans låtar, ex Kevlar själ.

Sammanfattningsvis kan man kanske säga att skivan kanske inte är för alla men för dem den tilltalar kommer den att utgöra ett i högsta grad unikt och inte minst vackert tillskott i musiksamlingen.

Johan Heltne på myspace
Din alkoholism är ingen alkoholism
Hjärta. Instinkt. Principer.

/Ph

Dalarnas Dylan

För er som missat den svenska, Dylan-osande trubadaren Kristian Matsson, mera känd som The Tallest Man On Earth, så har ni nu chans att råda bot på detta. För er som redan snavat över och fastnat för denna 27-åriga Leksandsbo tänkte jag bara tipsa om att han nyligen gjort en inspelningssession på Daytrotter där han passande nog bl a gör en cover på just Dylans I want you. Därtill finns även nyinspelningar av några av låtarna från hans debutalbum från 2008, Shallow Grave, däribland en grymt skön pianodriven version av I won't be found.

TTMOE på myspace
I want you (Dylan cover)
I won't be found (Daytrotter session)
The Gardner (från Shallow Grave)

/Ph

Senaste från Vampire Weekend

Och så har den första studioinspelade låten från Vampire Weekends kommande album Contra släppts för allmänheten. Låten heter Horchata och finns att ladda ner gratis på bandets hemsida (eller här). Förstärkt av afrikanska trummor, xylofoner, stråk och numera karaktäristiska synthslingor har Vampire Weekend lyft sitt medryckande och lekfulla sound till en ny nivå. Även om en låt inte gör ett album så tycker jag personligen det låter väldigt, väldigt lovande...

Horchata

03:17

Dagens inlägg tänkte jag tillägna en gammal vän som jag lärde känna under mina första år i Norrland. Det var redan under min nollningsperiod som vi kunde konstatera att vi hade flera saker gemensamt:

1. Favoritband (då bl a B.R.M.C., Springsteen, Elliott Smith, Postal Service, Air)
2. Rubbad dygnsrytm
3. Nedsatt planeringsförmåga

På denna bas byggde vi vår vänskap och det visade sig vara en bra grund (i alla fall i de flesta avseenden). Efter något/några år flyttade dock min vän till sydligare bredgrader, Malmö för att vara exakt, och fram tills i somras hade vi varken setts eller hörts på flera år. Medan mitt musikintresse kom att mynna ut i klubbar och bloggande så gjorde min vän något mycket mer kreativt av det. Nämligen ny musik.



Efter flera års skapande nalkas nu tiden för första demosläppet i form av EP:n 03:17. Totalt rör det sig om 5 spår, fyra orginal och en cover på ingen mindre än Springsteens I'm going down, vilken också inleder och sätter tonen för skivan. Innan jag går vidare tänkte jag dock komma med ett förtydligande; med cover menar jag inte cover i dess vanliga bemärkelse, dvs en karbonkopia av varierande kvalité. Nej, låten har fått en helt ny skrud utan att för den sakens skull ha förlorat sin grundkänsla. Tvärtom är det som om denna hittills namnlöse vän lyckas dissekera fram låtens kärna för att sedan, med sitt eget signum, förstärka den. Beträffande orginallåtarna (liksom covern) så landar dem genremässigt i en sorts hybrid mellan just lågmäld och stämningsfull ensammanmedgitarrmusik och ömsom lekfulla ömsom drömska elektroniska slingor, dvs lite som om Gibbards och den framlidne Smiths musik fick ett kärleksbarn. I låten Like Ships By Night (som för övrigt är min personliga favorit, inte minst för texten) liksom Sunburns går tonerna mer åt Air-hållet, ca Moon Safari-eran, medans skivans mest stillsamma spår Do You Know och I, Sisyfos snarare påminner om Postal Service, åtminstone vad de elektroniska slingorna anbelangar. Jag inbillar mig att det är så Give Up-skivan skulle låta under ett kodeinrus, utan att för den sakens skull ha mer erfarenhet av den ovannämnda substansen annat än i förkylningssammanhang. Utöver att vara en rakt igenom fenomenal debut-EP så utgör låtarna tillsammans vad som kan vara det mest optimala "Going to sleep"-soundtracket. Ni vet den typ av låtar man vill ha i hörlurarna för att på ett behagligt sätt ta farväl av den gågna dagen. Det är som att varje låt bär spår av nattens mörker, tankar, drömmar och inte minst rofylldhet. Och kanske är det inte mer än naturligt att det är just den typ av musik som skapats av man som jag vet åtminstonne förr levde flertalet av sina dagar på nätterna. Jag kan ha fel men något säger mig att titeln på EP:n syftar på ett klockslag snarare än en tidsrymd...

Så vad heter då denna vän (en del av er har säkert redan listat ut det). Jo, Agmall (eller Agge om man så vill) och vill ni höra mer tycker jag att ni ska kolla in hans myspace-sida där man utöver vidare lyssning även kan ladda ner EP:n via en nedladdningslänk i bloginläggget med samma namn som EP:n, dvs 03:17.

Smakprov: I'm Going Down

/Ph

Weekend Beats!

Här är en liten mixtape av remixar och electro-låtar av varierande datum som jag obsessat över senaste tiden. Om ni råkar tillhöra den (lilla) skara som befinner er i Umeå, känner för att höra musiken ute och inte har några icke-avbokningsbara planer för lör kväll - kom förbi Club Zoo på TC på lör så garanterar jag att ni får höra flera av låtarna på högsta tolerabla volym.

Side A
Yelle - Qui Est Cette Fille/Who's That Girl (Robyn Cover)
Miike Snow - Animal
Chromeo - Night By Night
Vampire Weekend - The Kids Don't Stand A Chance (Chromeo remix)
Proxy - Raven (Crookers remix)
Bloc Party - Ion Square (Joel's Bright Lights Don't Bore Me Yet Version)

Side B
Robyn - Because Of Boys /A Cause Des Garcons (Yelle Cover)
The Killers - I Got Soul (Chris Tall remix)
The Gossip - Heavy Cross (Yuksek remix)
Amanda Blank - Might Like You (Anto remix)
Au Revior Simone vs Phoenix - Sad Song From 1901 (Elocnep Edit)
LA Priest - Engine (Erol Alkan re-edit)