Edward Sharpe & The Magnetic Zeros

Edward Sharpe & The Magnetic Zeros låter lite som Arcade Fire's mer naiva och busiga lillebror. Eller möjligtvis som den oseriösa storebrorsan som mentalt (och musikaliskt) aldrig helt lämnade Woodstocks gyttjepölar och trädkramarmentalitet. Men innan jag går vidare tänkte jag komma med ett förtydligande - det finns ingen Edward Sharpe. Sharpe är i själva verket nämligen en fiktiv figur, en sorts Messias-karaktär som bandets grundare och manliga vokalist, Alex Ebert, skapade i eftervågorna av ett svårt uppbrott och ett försök till att bli kvitt sitt alkoholmissbruk. Som en sorts Tyler Durden. Det var dock först när Ebert träffade sångerskan Jade Castrinos samt bandets övriga medlemmar som Edward Sharpe fick följe av The Magnetic Zeros och övergick från att vara en tankeskapelse till en musikensemble.



Men om vi går tillbaka till ursprungstråden (dvs Arcade Fire-liknelsen) så finns den på-det-bra-sättet pompösa undertonen där, likaså instrumentuppsättningen, fast där Arcade Fire går åt moll drar Edward Sharpe etc istället åt dur, både rent tonmässigt såväl som genom inlagda skratt och lekfulla dialoger. Men de har även andra attribut som urskiljer dem från storebror/lillebror (beroende på hur man såg på det). Dels 60-/70-talsvibbarna som till viss del bottnar i en sorts inneboende råhet i Eberts såväl som Castrinos röst, något som Butler (i alla ära) saknar. Dels spår av den musikstil som kommit att kallas freaky folk.

Debutskivan heter Up From Below (måhända också en syftning på Eberts period i rännstenen) och släpptes den 7:e juli 2009 och trots att jag bara är inne på förstal yssningen har jag en känsla av att det här är en skiva som kommer finnas med under en lång tid framöver.

RIYL: Arcade Fire, Polyphonic Spree, Devandra Banhart, Woodstocknostalgi
Smakprov: Home, 40 Day Dream
Myspace | iTunes | Spotify

On rotation...

Tänkte kort presentera några av de banden/skivorna som senaste tiden har fått mest speltid i mina hörlurar:

Local Natives - Gorilla Manor



Indiefolkrockkvintetten från LA som har hypats sedan deras första spår, Sun Hands och Airplanes, läckte ut på nätet någon gång under våren -09. Liknelser har dragits till Fleet Foxes, Grizzly Bear, Arcade Fire och Vampire Weekend, varav jag personligen har lättast att relatera till den förstnämnda. Deras debutalbum Gorilla Manor släpptes nu den 3:e november. Jag var till en början både skeptisk och vid första lyssningen inte speciellt imponerad, inte minst pga av de höga förväntningarna. Bestämde mig dock för några veckor sedan att ge skivan en ny chans och insåg därför (som så många gånger innan) att jag hade fel. Visst kanske skivan inte är lika solid som Arcade Fire's Funeral men det är fortfarande en förbaskat bra skiva. Dessutom är bandet Sverige-aktuella med två spelningar i januari (30:e på Pusterviksbaren, Ggb; 31:a på Debaser Slussen, Sthlm) så för den som verkligen fastnar kan det vara datum värda att skriva upp.

Smakprov: World News, Airplanes
Myspace | iTunes | Spotify

Julian Casablancas - Phrazes For The Young



Som medlem och motor i New York-bandet The Strokes (bandet som utöver att ha gett indierocken ett ansikte och sound även har flest sköna namn sett till antalet bandmedlemar; Nick Valensi, Albert Hammond Jr, Nikolai Fraiture, Fabrizio Moretti) är Casablancas en herre som knappast kräver en introduktion. Nu, drygt 8 år efter att bandet släpptes deras hyllade debutskiva Is This It prövar Casablancas för första gången på att stå på sina egna ben. Första smakprovet kom den 22:a oktober med låten 11th Dimension och följdes sedan upp av den 8 spår långa skivan (11 spår på iTunes) Phrazes For The Young som släpptes för allmänheten den 2:e november. Skivan inleds med en medryckande hitkavalkad där var och en av de tre första spåren hade kunnat släppas som singel. Därefter lugnas tempot ner an aning och Casablancas tillåter sig själv genremässigt/musikaliskt att ut svängarna något mer, tyvärr ibland på bekostnad av kvalitén. Sammantaget är det dock en grymt skön skiva som borde tilltala alla Strokes-fans, nya som gamla. Och självklart andra med för den delen. Även Casablancas är Sverige-aktuell och spelar på Göta Källare i Sthlm den 1:a december.

Smakprov: Out Of The Blue, 11th Dimension
Myspace | iTunes | Spotify

French Horn Rebellion



Den numera Brooklynbaserade brödraduon, Robert och David Perlick Molinari har den senaste tiden utgjort ett minst sagt välkomnat tillskott på världens klubbar med sina funkiga och Miami Vice-influerade electrolåtar. Och vem hade kunnat ana att detta skulle komma från några gossar med rötter i Milwaukee och symfoniorkestrar (där den ena brodern spelade just valthorn (på eng: French horn)).

Smakprov: Up All Night, Beaches & Friends (The Twelves Remix)
Myspace | iTunes | Spotify

V.V. Brown - Black Cab Sesisons

Motown i popförpackning. Typ. Så kan man kanske beskriva sångerskan V.V. Brown som i somras hade sin första hit med Shark In The Water. Jag tillhörde en av dem som snappade upp den men aldrig fastnade. Sedan såg jag det här klippet:



RIYL: Amy Winehouse, Duffy, Motown

You have bled with Wallace. Now bleed with me!

Vet inte om det är mitt skotska påbrå (typ 8 generationer bakåt) eller att dialekten i sig för tankarna till en "imotvindsträvande" underdog a la Braveheart men när skotsk musik är bra så är den så förbannat bra. Delvis bara genom att vara skotsk. Dvs hade sångaren haft en annan dialekt men i övrigt låtit exakt likadan så hade det plötsligt inte varit samma grej. Vet inte om någon delar min åsikt (eller ens förstår vad jag menar) men nu har jag det i alla fall sagt.

Efter denna prolog tänkte jag presentera ett band som för mig vuxit från att vara intressant till oumbärligt. Ett band som jag kommit att likställa med artister som The National, Arcade Fire, Bon Iver etc. Och ja, de kommer från Skottland.

Bandet i fråga heter Frightened Rabbit och härstammar från Selkirk, Skottland. Ursprungligen, eller 2003 för att vara exakt, var Frightened Rabbit dock inte ett band utan enbart ett scennamn för sångaren/gitarristen Scott Hutchison. Sedan dess har enmansbandet vuxit till en kvintett och med två studioalbum i ryggen, Sings the Greys från 2006 och The Midnight Organ Fight från 2008, är bandet snart i färd med att släppa sin tredje fullängdare med titeln The Winter of Mixed Drinks.



I likhet med sina landsbröder Malcom Middleton och Aidan Moffat (båda forna huvudmedlemmar i post-rock bandet Arab Strap) finns det en röd tråd av motgångar och hopplöshet i musiken. A constant struggle, i brist på en adekvat svensk översättning. Texterna är ofta väldigt personliga och ordvalet direkt utan några urvattnade klyschor. Och för den ovane kanske just ordvalet ibland kan kännas lite väl "oinlindat". Ta ex Keep Yourself Warm:

"Oh, you won't find love in a, won't find love in a hole.
It takes more than fucking someone to keep yourself warm."

Men i motsats till vad som kanske förväntas så är musiken ofta allt annat än lugn och slätstruken. Visst finns det några mer avskalade, ackustiska låtar som Poke men ofta backas gitarrslingorna upp av ljudet till en dånande orgel och distade elgitarrer. Sings The Greys innehåller sina guldkorn i låtar som Music Now, Be Less Rude och Yawns (som för övrigt var skälet till att jag fastnade) men med tiden är det ändå uppföljaren som har kommit att bli favoriten.



Skivan är enligt Hutchison själv ett "break up-album" och enligt mig kanske den bästa skivan som någonsin gjorts inom den genren. Den behandlar uppbrottets alla faser och känslor; längtan efter en tid när allt var enkelt och bra (Old Old Fashioned), slutfasen (Poke), hopplöshet och svårigheten att gå vidare (My Backwards Walk, The Modern Leper), rebounding (Keep Yourself Warm, The Twist), att bli ersatt (Good Arm vs Bad Arms) och avslutningsvis ljusningen (Floating On Forth).

Så för att avlsuta denna avhandling - lyssna, lyssna, lyssna! Glad som olycklig, singel som sambo. För det här är en artist som inte får missas.

Myspace
Hemsida
Köpa
Spotify

För nybörjaren: The Modern Leper, My Backwards Walks, Poke
För den invigde: Last Tango In Brooklyn, Swim Until You Can't See Land

Faded Paper Figures - I väntan på Postal Service?

Efter ett skamligt långt uppehåll tänkte jag ta till tangenterna igen. Jag tänkte börja småskaligt med endast ett tips. Lovar att följa upp det med betydligt fler om både när och fjärran band. Har åtminstone fem mixtapes på lager som bara väntar på en server att laddas upp på.



Dagens tips är Faded Paper Figures och som titeln avslöjar är den första referensen som poppar upp Postal Service - åtminstone i mitt huvud. Det kanske är att ta i och säga att det låter som Postal rätt igenom men när dem är lika är dem ruggigt lika. Och ruggigt bra. Till och med sångaren John Williams låter armnypskrävande likt Gibbard. Vissa låtar går ifrån electronicaslingorna och då går soundet inte helt förvånande åt Death Cab For Cutie-hållet. Mig vetandes har dem bara hunnit släppa en skiva, Dynamo. Enligt något forum har de även släppt en ny singel, New Medium, som är från deras kommande uppföljare med releasedatum någon gång 2010.

Bäst på skivan: Metropolis, Logos, North By North, I Fell Off My Name
RIYL: Postal Service, Au Revoire Simone, Radical Face