Efter att personligen ha utnämnt Mumford & Sons debutalbum till fjolårets bästa platta samt följt deras framträdanden på youtube var förväntningarna skyhöga. Men på bara några minuter skulle dessa både infrias och överträffas. Att inte bara kunna nå upp till samma nivå som en musikaliskt och tonmässigt fulländad skiva utan dessutom överträffa den är för mig bortom ord. På sätt och viss är låtarna som gjorda för liveframträdanden, med sina ofta lugna och avskalade inledningar, sedan ett successivt uppbyggande för att sedan explodera i ett inferno av stämmor och stråk- och stränginstrument. Och precis så var det. Och med musiken även publiken. Det var så mycket glädjevrål, skrål, handklappningar och fotstampningar att man emellanåt fick nypa sig i armen för att förse sig om att man inte teleporterats till ett barnyard brawl i amerikanska södern. Med en energi som låg på fusionsnivå fick Mumford & Sons ett till bristningsgränsen fyllt Debaser att koka i ca 1,5 timma.
Utöver några få undantag (däribland efterlängtade After The Storm) bjöd bandet på större delen av deras arsenal, däribland tre nya låtar: Whispers In The Dark, Lover Of The Light och en kallad för Untitled. Alla magnifika och alla vittnesmål om att vi endast har sett toppen av ett isberg vilandes på bottnen av de djupaste av djuphavsgravar. Och för en gångs skull kan jag säga "Jag var där. På deras första Sverige-spelning under deras första turné. Ja just det, den spelningen som har gått till historien". Och till den tanken kommer jag somna med ett leende på läpparna, lyssnandes på Untitled för den hundrafemtioelfte gången idag.
Untitled
/Ph
P.S. Konsertbilder kommer inom kort.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar