Bästkustfrossa

Efter lite okynnes-youtubande har jag kommit fram till följande slutsats: Att inte tycka om Håkan Hellström torde inte enbart kunna klassas som ologiskt utan rentav opatriotiskt. Detta borde gälla för svenskar allmännhet och västkustare i synnerhet. För trots anklagelser om falsksång och låtstölder kan jag fortfarande inte komma på någon artist som får mitt hjärta att bulta så hårt av fosterlandskärlek. Jag minns fortfarande året när skivan kom. Liksom alla timmar som spenderades på Amundöns parkering i min röda Clio 92:a lyssnades på den. Om och om igen. Eller den magiska spelningen på Hultsfred 2001 när Håkan iklädd full sjömansmundering vann en plats i gemene festivalbesökares hjärta. Visst fanns där tillfällen när rösten inte riktigt räckte till. Men det gjorde inget. För istället översköljdes man av en sådan energi, scennärvaro och kärlek att man inte bara hade överseende med de missade tonerna utan istället omfamnade och älskade dem. För er icke-troende hänvisar jag till klippen nedan:










/Ph