Bon Iverish

I väntan på något nytt (annat än Volcano Choir som jag tyvärr måste säga var lite av en besvikelse) så brukar jag med jämna mellanrum söka igenom diverse musikbloggar på jakt efter något nytt av (eller åtminstone kopplat till) allas vår älskade Bon Iver/Justin Vernon. När nytt gör sig svårfunnet brukar jag istället fokusera sökandet på covers av/på eller liveframträdanden. Här är det senaste:

Bon Iver + Bowerbirds - Lovin's for fools (Sarah Siskind cover)
Bon Iver - Blue Tulip (Okkervil River cover)
Bon Iver - The Park (Feist cover)
Bon Iver - For Emma (a capella version från La Blogotheque sessions) (följ länk)
We The Living - Re:stacks (Bon Iver cover)
DeYarmond Edison - Love long gone (egentligen gammal men fanns tillgänglig)

Är medveten om att en del av låtarna legat uppe i antingen videoformat eller vidarelänkat men tänkte det var trevligt att ha alla i nedladdningsbart format. Det finns ytterligare några covers uppe på www.strangerdance.com för den som är intresserad. Avstod själv att lägga upp dem pga inspelningskvalité och...kvalité punkt. Happy listening...


/Ph

Reminiscing MJ

Att vår tids kanske mest mytomspunne man och förmodligen sista världsstjärna har gått bort har väl omöjligt undgått någon. Och att hans sista minuter i livet är omgivet av ett lika stort dunkel som det liv han en gång levde känns så här i backspegeln på något sätt självklart. För vem hade kunnat se Michael Jackson leva ut sina sista dagar som en skrynklig gammal pensionär vars dagar ägnades åt bridge och rullatorledda promenader. Att det sedan skulle ta slut pga en överdosering av narkosmedel var väl kanske något ingen av oss hade kunnat förrutsäga eller önska.

Oavsett till vilken musikgenre man idag känner mest tillhörighet så tror jag att det i oss alla bor en liten pojke eller flicka som kan minnas ens tarftliga försök till moonwalken, skrevlyftet eller falsettskrien. Alla har vi vår egna relation till Michael även om den har skiftat under årens gång. Jag minns själv tydligt ett tillfälle när jag var ca 11 år gammal och året var 1993. Jag och min familj hade just flyttat hem från USA och en av de första ställningstagandena jag ställdes inför av mina tidigare svenska klasskamrater var vilket läger jag tillhörde: Michael Jackson- eller Nirvana/Red Hot Chili Peppers/Guns N Roses-lägret. Jag visste att mitt val skulle bli avgörande för mellanstadiets resterande år och efter en kort stunds tvekan valde jag såklart det sistnämnda. Trots att valet var tämligen enkelt (dels hade jag just upptäckt Nevermind och Use Your Illusion I, dels var det ganska uppenbart vilket som var det "fräcka" valet) så var det ändå förenat med en viss känsla av svek och sorg. Jag visste att det skulle dröja innan det skulle bli socialt accepterat att öppet gilla Michael Jackson igen.

Men dagen kom och det var ungefär i samma veva som jag var tillräckligt trygg i mig själv för att öppet medge att dyka inte var min grej (detta var efter år av förnedring med spiken, kanonkulan varvat med tappra men tarftliga dykförsök som alltid resulterade i magplask). Om jag skall nämna ett konkret minne så var det i samband med en grabbförfest strax efter studenten. Detta var innan Spotify och mp3-arkiv fanns på var mans dator och förfestmusiken styrdes således av värdens skivsamling, vilken i det här fallet inte hade uppdaterats sedan mitten på 90-talet. Och efter ett längre Oasis-medley stod vi plötsligt där, fyra svettiga gossar redo att göra stan, skrålandes med största möjliga inlevelse till Man in the mirror. Ett fantastiskt ögonblick så här i efterhand och som på sätt och vis symboliserar så mycket mer än just vår barndoms kärlek till Michael, utan nämligen en sorts frigörelse från de normer som präglade högstadiet (med fortsättning i gymnasiet). En ögonblicklig bortröjning av det verbala och handlingsmässiga minfält man konstant hade rört sig genom. En felsägning och plötsligt hade man nedgraderats till bänkvärmare på högstadiets sociala spelplan. Och på så sätt kom Michael bl a att utgöra språngbräda till en ny era, där spiken eller rent av kärringdoppet kändes och känns helt ok. Och för det och självklart den fantastiska musik han kom att lämna efter sig kommer jag vara honom för evigt tacksam.


/Ph

Kommande skivsläpp...

Tänkte skriva ett kort inlägg och nämna några av höstens/vinterns kommande skivsläpp. Som vanligt kan datumen komma att ändras men utifrån den information jag fått fram är dettta vad som gäller i dagsläget:

Karen O - Where The Wild Things Are OST - 29:e sep
→ All is love
Mumford & Sons - Sigh No More - 5:e okt (för mer info, se tidigare inlägg)
Band of Horses - Titel saknas - sent 2009/tidigt 2010
Midlake - Courage of Others - sent 2009/tidigt 2010
Vampire Weekend - Contra - 12:e jan

Två nyligen släppta skivor värda att nämna är:

J. Tillman - Year in the Kingdom
→ Crosswinds (följ länk för provlyssning/nerladdning)
→ My Proud Mountains (Townes Van Zandt cover, ej med på skivan)
Alberta Cross - Broken Side of Time
→ The Thief & The Heartbreaker
→ Steel and Glass (John Lennon cover, ej med på skivan)

Både Alberta Cross nya album och tidigare EP (som jag spontant tycker håller en högre nivå) finns på Spotify. Även Tillman finns på Spotify, dock ej senaste skivan. Kommer snart med nya inlägg med band-/artisttips, mix tapes etc.


/Ph

En röst i natten

Dagens, eller nattens, tips lånar jag från en vän. Tipset i fråga är musikfenoment Hajen som till vardags går under namnet Amanda Bergman. Hon är 21 år, svensk (som namnet kanske avslöjar) och bor i Gagnef, Dalarna. Detta hindrar inte henne från att låta som en medelålders, svart kvinna från Smalltown, USA vars röst bär spår av ett sorgkantat förflutet. Och. Hon är sjukt bra. Lämnar det där och låter er själva avgöra resten.

Hajen - Scapegoat
Hajen - Sharks
Hajen på myspace
Hajen på Spotify

One thousand surfers can't be wrong - eller?

Dagens inlägg är ett firande av att mitt nattliga amatörprojekt nu haft över 1000 olika besökare. Är medveten om att detta, jämfört med andra bloggar, är en piss i cyberrymden men känns ändå som en milstolpe. Och förhoppningsvis har inte alla sneseglat in här. Tänkte hursom fira detta med en ny mixtape med temat "The Sound of Brooklyn". För den i behov av förtydliganden så innebär det (mer eller mindre kända) band som härrör från eller huserar i just Brooklyn, denna herre av förorternas täppa.

Först ut är Pela som jag upptäckte till följd deras koppling till The National (de blev signade av National-ägda labeln Brassland 2005 på vilken dom släppte sin första EP). Bandet har därefter hunnit släppa ett studioalbum, Anytown Graffiti från 2007, och turnerat ihop med flera välkända artister som Flaming Lips, Decemberists och The National själva. Vet inte riktigt vilka musikaliska paralleller jag ska dra men det är relativt säkert att säga att den som gillar National gillar med all förmodan Pela (finns på Spotify (kommer hädanefter förkortas FPS)).



Därefter har vi ytterligare ett bloggfynd som drog till sig min uppmärksamhet just pga deras associationer till ett annat favoritband, nämligen Arcade Fire. Bandet ifråga heter Ravens & Chimes och har hittills släppt en skiva, Reichenbach Falls från -07. Likt Arcade är Ravens & Chimes ett storband (7 kontra 6 medlemmar) och likt Arcade Fire har Ravens & Chimes förmågan att bränna av pampiga omkullvältande ljudpjäser. Som parentes kan nämnas att deras cover på Cohens So Long Marianne ledde till att upphovsmannnen själv gav bandet 2 tummar upp. (FPS)



Därefter har vi Clear Tigers. Personerna eller i det här fallet personen bakom namnet är Brooklynsonen Nathan Akin. Som av en händelse så är bandets debutskiva (och enda fullängdare), Brutal, samt en titellös EP också från 2007. Även här har jämförelser gjorts med Kanadas stolthet (förutom The Band och Neil Young), Arcade Fire. Att beskriva det som indie känns ju nästan lika informativt som att säga att det är musik men jag har svårt att sätta ord på hur det låter och drar därför till med den om möjligt ännu mindre ljuskastande beskrivningen grymt jävla bra (indie). Är helt såld på Akins gälla, ibland nästan sköra stämma som likt den borttappade pusselbiten ackompanjerar den i högsta grad varierande instrumentuppsättningen.



Nästsist ut är Matt & Kim som består just av duon Matt och Kim. Vet inte exakt vad det är men nånting med deras musik för mina tankar till amerikansk college-rock ca millenieskiftet (tänk er typ American Pie-soundtracket). Vet inte om det är att Matts lätt uppkäftiga, dialekttyngda (fråga mig dock inte vilken) sång påminner lite om sångaren i All American Rejects eller Blink-182, eller om det är det genomgående ljudet av Moog-synthesizern eller att vissa låtar har en viss Cheerleading cheer-känsla men jag gillar det. Det självbetitlade debutalbumet kom 2006 och följdes 2009 upp av skivan Grand. (FPS)



Och där vi framme vid det femte och sista bandet på denna Brooklyn-tråd, nämligen den kvinnliga, syntdrivna indiepop/electro-trion Au Revoir Simone. Bandet har funnits sedan 2003 och har sedan dess hunnit släppa 3 skivor, Verses of Comfort, Assurance & Salvation från 2005, The Bird of Music från 2007 och Still Night, Still Light från 2009. Den brittiska musiktidskriften beskrev bl a bandet så här: "Au Revoir Simone must have beamed in from a land where lace clouds breeze over crystal lakes and icicles grow from the warm earth. This New York three-piece's glorious synth-lead alt-folk will leave you crying on the stairs in the middle of the night". Svårt att avstå från en provlyssning då. (FPS)



The Sound of Brookyn - Part I

Pela - Anytown Graffiti
Pela - Your Desert's Not A Desert At All
Ravens & Chimes - This Is Where We Are
Ravens & Chimes - So Long, Marianne
Clear Tigers - Igloo
Clear Tigers - Spook House
Matt & Kim - Daylight
Matt & Kim - Lightspeed
Au Revoir Simone - The Lucky One
Au Revoir Simone - Sad Song

A Northern Outpost på Spotity

På allmän begäran (eller åtminstone en begäran) har jag påbörjat en Spotify-playlist innehållande musiken och banden som omnämns i inläggen. Har ordnat så den kontinuerligt uppdateras så kolla av den med jämna mellanrum. En del artister/låtar finns tyvärr inte tillgängliga ännu men ska försöka komma ihåg att lägga till dom retroaktivt, dvs i takt med deras skivor släpps. Det var nog allt för idag. Ja just det. Här är länken:

http://open.spotify.com/user/phpsmh/playlist/5wtKdhNV2kqyRasjtZlM0F

More southern sadness (and bearded men)

Synkront med jordens rotation tycks även mitt val av musik skifta med årstidernas färger och toner, vilket i det här fallet gör att jag tenderar att fastna för skäggiga män med gitarrer och trasiga livsöden ofta präglade av förlust och längtan. Således finns det en risk för att denna typ av musik kommer att utgöra ett relativt återkommande tema under höstens inlägg. Ska dock försöka blanda upp det med lite lättsammare och färggladare inslag också.


The Low Anthem

Med det sagt så korsade mina öron nyss 2 band som jag hört talas om men inte lyssat så mycket på. Det ena är Low Anthem, ett folk-rock band från Providence, Rhode Island. Bandets tre medlemmar, Miller, Prystowsky och Adams, bildade bandet 2006 och har sedan dess hunnit släppa 3 skivor, The Low Anthem 2006, What The Crow Brings 2007 och Oh My God, Charlie Darwin 2008 (tror bl a jag haft med låten Charlie Darwin på någon spellista på bloggen). Insåg i alla fall först nu att bandet är väl värda en 2:a, 3:e och 4:e lyssning med låtar som To Ohio och This God Damn House (den sista låten hittade jag bara på Spotify där för övrigt bandets alla 3 album ligger).


Megafaun på hästrygg

Band nr 2 är Megafaun från Durhamn, North Carolina som genremässigt faller under kategorin freaky folk (tänk Devendra Banhart fast inte fullt så freaky). Om man bara utgår från bandets historia hade man kunnat räkna ut att det inte skulle låta annat än bra. Megafaun är nämligen ena hälften av det som en gång var DeYarmond Edison. Somliga av er kanske känner igen det namnet och då med all förmodan pga splittringens mer kända hälft, Bon Iver. Även om det inte rör sig om några Bon Iver-kloner så finns det flera guldkorn på bandets 2 album, Bury the Square från 2008 och Gather, Form and Fly från 2009, däribland Worried Mind och The Longest Day (även denna kunde jag bara hitta på Spotify) från senaste skivan .

Bonus: När jag skulle efterforska om Megafaun hittade jag en artikel på indyweek.com som utöver en utförligare beskrivning av DeYarmond Edisons forna medlemmars historia och öden även innehöll ett flertal tidigare osläppta låtar från DeYarmond-eran, bl a gospel/harmonycovern Come And Go With Me. Hela artikeln och resten av låtarna finns på följande adress.

Flower Power & Feel Good

Här kommer 2 videos som båda för tankarna till 70-talets kärleks- och flower power-budskap. Tänkte att det kunde lätta upp söndagsångesten.


Elin Ruth Sigvardsson och Lars Eriksson med låten Love



Albumaktuella Girls (albumet heter faktiskt Album) med låten Lust For life


/Ph

Mumford & Sons - årets debutant?

Ibland snavar man över band/artister som man redan vid den första lyssningen vet kommer att för evigt utgöra en av grundpelarna i ens musikarkiv. Som kärlek vid första ögonkastet. Eller i det här fallet öronkastet. Och det var precis så det var Marcus Mumford och hans "söner".

Kort uttryckt rör det sig om 4 gossar från London som på ett fantastsikt sätt lyckats skapa något nytt och i högsta grad eget ur folkmusikens och bluegrassens rötter. Bandet formades i slutet av 2007 och har sedan dess hunnit släppa 3 EP:s, Love Your Ground samt Lend Me Your Eyes under 2008 och nu senast The Cave and the Open Sea under 2009. Totalt rör det sig om 10 låtar (mig vetandes), alla vilka står ut var och en för sig själv. Det kanske mest utmärkande för deras musik är Marcus hänryckande röst ofta ackompanjerad av ett hav av stämmor som tillsammans slår en som en slägga av lidelse och känsla. Därtill besitter bandet en mästerlig förmåga att gradvis bygga upp deras låtar. Sitter i skrivande stund och lyssnar på en av deras senaste låtar och kan som vanligt bara konstatera att det är omöjligt att sitta still till den grad att hela bordet nu vibrerar.



Nu, snart 2 år sedan bandets bildande, kommer deras debutalbum, Sigh No More. Skivan planeras nå allmänheten den 5:e oktober (åtminstone för den som vill hålla sig om den lagliga sidan av lagen) och om den kommer i närheten av deras tidigare EP-släpp så kan jag redan nu utlysa 2009:s bästa album och artist.

Mumford & Sons på myspace.
Smakprov: The Cave

För er som vill höra mer kan jag rekommendera sökmotorn elbo.ws för att hitta flera av bandets låtar (tryck på de blåa länkarna för att ta er till den blogg som låten ligger uppe på. Väl där är det som vanligt bara att hö-klicka på låten och välja "Spara som". Vid problem säg till)

Brooklyn Brooklyn take me in...

"load the car and write the note
grab your bag and grab your coat
tell the ones that need to know
we are headed north

one foot in and one foot back
but it don't pay, to live like that
so I cut the ties and i jumped the tracks
for never to return

brooklyn brooklyn take me in
are you aware the shape im in
my hands they shake my head it spins
brooklyn brooklyn take me in..."

I en önskan om att det var jag som yttrade de orden försöker jag finna likheterna mellan textens rader och min egen tillvaro. Nyss färdades även jag med bil i nordlig riktning. Men där tar likheterna slut. Min resa var planerad, ingen kontraslentriansk revolt, mina nära var välinformerade och inga större trådnystan lämnades olösta. Och just det, mitt mål var Umeå, inte Brooklyn.

Men det hindrar en inte från att drömma och det är precis det jag gör till Avett Brothers titelspår, I And Love And You, från senaste skivan. För i sann springsteenskt "packaväskornaochjagasolnedgången-nedförförstabästamotorväg"-anda sätter den tonen för deras elfte studioalbum. Skivan har releasedatum 29:e september och även om det är en bitvis renare, mognare och "för den stora allmänheten lättare att ta till sig" ljudbild så finns fortfarande grundstommen kvar, dvs i form av stämsången och bluegrass instrumentuppsättningen (banjo, gitarr, kontrabas, stråk, munspel). En stomme som ständigt för tankarna till den lantliga söderns umbäranden. Så om det låter som något för er kolla in den (eller någon av deras 10 tidigare plattor).

Avett Brothers på myspace
Smakprov: I And Love And You


Murder In The City från The Second Gleam

The National - The latest sneek peak

Sedan The National släppte sitt 4:e album, The Boxer, har en del "nytt" material sipprat ut på nätet. Några låtar är påtänkta till deras kommande album, andra är covers och ytterligare några är nya tappningar av deras egen musik med äldre datum. Här är en kort sammanställning:

The covers
Ashamed Of The Story I Told (Polaris cover). Låten återhittas på den kommande tributeskivan Ciao My Shining Star: The Songs of Mark Mulcahy. Mulcahy är förutom som soloartist känd från band som Polaris och Miracle Legion.
Pretty In Pink (Psychedelic Furs cover) Låten är en av fyra låtar som finns med på The Nationals Daytrotter Sessions. Utöver denna finns nya versioner av låtar från Boxer såväl som Sad Songs For Dirty Lovers.

The news songs


The Runaway mp3

Förutom The Runaway (som också går under titeln Karamazov) finns flera andra låtar som alla lovar stort för den kommande skivan. För att spara lite tid tänkte jag dock göra det enkelt för mig och hänvisa till en annan sida då dem redan är så fint sammanställda där. Ljudkvalitén varierar men är på flertalet av låtarna förvånansvärt bra.

Övriga Nationalrelaterade nyheter av äldre datum är deras EP från 2008, The Virginia EP, som innehåller flera nya låtar samt samlingsskivan Dark Was The Night som utöver The National-låten So Far Around The Bend även innehåller samarbetslåtar mellan bröderna Dessner och bl a Justin Vernon aka Bon Iver. Båda skivorna ligger uppe på Spotify (The Virginia EP, Dark Was The Night)