Electric President - The Violent Blue

Ok. Christoffer har redan nämnt det på Zoo-bloggen men jag måste också göra reklam för Electric Presidents senaste skivsläpp. Huvudhjärnan bakom namnet är Ben Cooper och för er som inte hunnit bekanta er med honom är detta en man med många ansikten tillika projekt (Electric President, Radical Face, Patients och enligt källor kommer 2010 även erbjuda ytterligare ett, nämligen Clone). Men först ut är alltså Electric President-skivan The Violent Blue som trots att den ännu inte haft sitt officiella släpp finns tillgänglig för den som varken har tålamodet eller de moraliska skruplerna att vänta.


Fr v (eller hö) Ben Cooper och Alex Kane

Som för många högproduktiva musiker (typ Ryan Adams) så finns det tyvärr en tendens att vissa låtar, ibland hela skivor känns lite själlösa och massproducerade. Ofta finns grundpotentialen där men det som saknas i maskineriet är ett filter och poleringsverktyg. Det var ungefär så jag kände för 2008:s Sleep Well och av det skälet var inte mina förväntningar inför det kommande albumet jättehöga. Min tji fick jag. För redan under skivans inledande spår framstår det tydligt att den genialitet som stundom märktes på första skivan (ex i Good Morning Hypocrite och Insomnia) och enbart kunde skönjas på den andra nu lyser igenom med hela sin prakt.

Jag har bara hunnit lyssna igenom skivan en gång men är redan beredd att påstå att det här Electric Presidents bästa hittills. Som överkurs kan det väl tilläggas att det snarare låter som Radical Face än Electric President. Det elektroniska, Morr-karakteristiska soundet som präglade skiva 1 och 2 har nämligen ersatts av handklappningar, pianon, stämsång och knakande trägolv, dvs precis den ljudbild som gjorde Radical Face's Ghost till en unik och oförglömlig ljudupplevelse. Även om det finns många artister och mycket musik som kan tala till en på ett sätt som rör sig ovan och bortom ljudvågorna så finns det få, kanske inte ens en handfull som Cooper. Han inte bara skakar om utan fullkomligt sliter upp en med rötterna och tar med en till hans magiska värld. En värld som får en att tänka på solskyende vindar, flagnade 1800-talstapeter, dammtäckta kistlock (med rostiga gångjärn) och feldimensionerade sagoväsen i del Toro-manér. Så med en recension som inte kan göra en annat än besviken lämnar jag er till att utforska Cooper och hans värld själva.


Slump?

Myspace | iTunes | Hemsida
RIYL: Radical Face, Postal Service, Styrofoam
Bäst på skivan: Safe And Sound, The Violent Blue


/Ph