Adjö och på återseende...

Inläggen har inte precis haglat ner senaste tiden och jag är rädd för att det inte kommer att bli bättre under de kommande veckorna. Skälen är många men i grunden handlar det om ren och skär brist på tid. Vet inte riktigt när jag kommer att skriva nästa gång men som jag nämnt tidigare så finns det planer på en större make-over av sidan så håll till tåls. Om allt vill sig väl så kanske nästa rapportering redan blir till sommarn. Men innan jag tar farväl tänkte jag lämna er med några tips och en playlist som jag tror täcker in det mesta. Först - några av vårens bästa skivsläpp:

1. The National - High Violet
2. Two Door Cinema Club - Tourist History
3. The Tallest Man On Earth - The Wild Hunt
4. Frightened Rabbit - The Winter Of Mixed Drinks
5. Familjen - Mänskligheten
6. Vampire Weekend - Contra

Det finns självklart en rad andra bra skivor för att inte tala om nya grymma låtar men ovanstående sex skivor är enligt mitt tycke de mest rätt-i-genom solida skivorna från i år. I alla fall som jag kommer på på rak arm. Vill egentligen ha med Band Of Horses Infinite Arms men är inte riktigt där ännu med den. Och just det, frånsett Frightened Rabbits så finns alla de övriga nu på Spotify.

Playlisten är lite av en "tre-i-en"-playlist. Första delen (och även merparten) utgörs av blandad, mestadels ny, indie med ett mittparti av lite tyngre electro. De sista 20 låtarna är av lite mer Going Through Sunday (se föregående playlists) karaktär, dvs mer åt folk- och alt country-hållet. Musik för dagen-efter-öron typ.

ANO - Adjö och på återseende

Och med det - adjö för nu. Njut av musiken, solen och livet i allmänhet.

/Ph

Regina Spektor - No Surprises

Som del i ett välgörenhetsprojekt för att samla in pengar till Läkare utan gränser spelade Regina Spektor nyligen in en fin liten avskalad version av Radioheads No Surprises. Låten kan avlyssnas på Spotify alt köpas på iTunes (om du vill vara med och bidra).

Arcade Fire vs Kelly Clarkson: ett - noll

Senaste dygnet har det varit mycket ståhej kring Kelly Clarkson senaste låt Naked Eye, mer specifikt kring dess likheter med Arcade Fire´s arenasprängare Rebellion (Lies). För er som är obekanta med den sistnämnda, lyssna nedan. För er som vill gå direkt på Klarksons "version", klicka här.

Det finns fler som gillar Håkan...

Lissie Hetfield???

Södertösen Lissie Maurus visar åter igen det finns gott om krut bakom den fräktäckta fasaden. Och med ens vill jag leta fram mitt gamla ex av Metallicas Black Album. Alternativt bara fortsätta lyssna på hennes version.


Metallica - Nothing Else Matters - live cover - Lissie

lissie | MySpace Music Videos

Och detta är inte den första riviga covern hon spelat in:




/Ph

Och plötsligt vill jag bara dansa barfota...

Bon Iver - en round-up

För ett tag sedan publicerade jag ett inlägg om Peter Gabriels senaste cover-projekt där han bl a spelat in en cover på Bon Ivers Flume. Nu har den gode Vernon återgäldat hyllningen och utan att ha hört orginalet så kan jag inte göra annat än att anta att Gabriel måste vara nöjd.

Bon Iver - Come Talk To Me (Peter Gabriel cover)


En annan Vernon-nyhet är hans gästspel på singer/songwritern Anais Mitchells senaste skiva. På låten If It's True visar Vernon att han behärskar mer än bara sin trademark-falsettsång (vilket även går att höra i låtarna från pre-Bon-Iver-eran).

Anais Mitchell feat Justin Vernon - If It's True

För den intresserade medverkar Vernon även i ett nytt "experimentellt" sidoprojekt, Gayngs. Har inte riktigt lyssnat in mig men spontant låter det lite som man korsat Zero 7 med...ja med något. Lyssna själva.

Gayngs - The Gaudy Side Of Town

I give you the morning

Om någon pratar om den gamla låten Jag ger dig min morgon anar jag att majoriteten skulle tänka på Fred Åkerström, några kanske rentav på Håkan Hellström men väldigt få på den gamla folksångaren Tom Paxton som faktiskt har skrivit orginalet. Nu är förvisso Åkerströms översättning och tolkning otroligt fin men Paxtons egna framförande är inte så pjåkigt heller. Om man bortser från den stirriga inledningen...

Halvgammal skåpsmat - Pt. II

Här kommer fortsättningen (längst ner i inlägget finner ni även en Spotify-playlist som innefattar alla fyra banden):

Isbells - Isbells



Ett belgiskt band som jag länge tänkt skriva om och som var ämnat vara med på min Top 20 albumlista för 2009. Det var mitt under min värsta Bon Iver-frossa som jag snavade över detta band och fjolårets självbetitlade debutalbum tillhörde en av förra årets absoluta favoriter. Så för er Justin Vernon-älskare som missat detta band - dig in.

Myspace | iTunes | Spotify


The Black Atlantic - Reverence for Fallen Trees



Hade i princip kunnat copy-pasta texten från Isbells med undantag för att bandets medlemmar istället är av holländsk påbrå. Och att de rentav kanske är strået vassare än deras belgiska soundsyskon. Starkt rekommenderat med andra ord.

Myspace | iTunes | Spotify

Spotify-playlist


/Ph

NY Times streamar High Violet

Häromdagen gick The National ut med följande mailutskick:

Hi everyone!

As you may have heard, there is a low quality leak of our new album, High Violet, spreading across the Internet as we speak. We wanted to let you know the New York Times - http://www.nytimes.com - will be streaming the real thing starting Friday April 23rd. We hope you'll take the time to hear the album at its intended level of quality.

High Violet will be released by 4AD worldwide on May 10th/11th.

--

thanks for your support!
/the national

Så för er som fortfarande inte lyckats fylla På spåret-hålet så är åtminstone denna fredagen räddad.


/Ph

Robyn - Dancing On My Own

Blev precis tipsad av en vän att det läckt en ny låt från Robyn. För er som såg SVT-reportaget om henne i Dom kallar oss artister kanske känner igen den. Tyckte den lät ruggigt lovande då och ja...lyssna själva.

Dancing on my own

Celebra serenader

Det är inte bara vi vanliga dödliga som ägnar tid och tanke åt kändisvärldens kvinnliga representanter:


1. Chan Marshall/Cat Power

Black Nielson - Love Song To Chan Marshall
Patterson Hood - Cat Power (kan avlyssnas på följ länk)


2. Natalie Portman

Ozma - Natalie Portman


3. Scarlett Johansson

The Teenagers - Starlett Johansson


4. Jessica Simpson

Adam Green - Jessica

5. Ray Lamontagne - Meg White
6. Babyshambles - What Katy Did Next
7. Joshua Kaddison - Jessie (Sarah Jessica Parker)

Bonus



/Ph

Halvgammal skåpsmat - Pt. I

Här kommer några försenade tips från 2009:

Wild Beasts - Two Dancers



Andra albumet från den brittiska indierockkvartetten som bl a jämförts med Local Natives, Yeasayer och The Big Pink. Och även om det kanske krävs en del inlyssning så finns det något trollbindande över sångaren Hayden Thorpes falsettsång och bandets mystiska melodier.

Wild Beasts - Hooting & Howling

Myspace | iTunes | Spotify


The Nurses - Apple's Acre



Portlandbaserad indierocktrio med psykadelisk underton. Apple's Acre är bandets andra skiva och genererade en 7,2 av Pitchfork samt liknelsen "som Animal Collective's eller Grizzly Bear's luggslitna lillasyskon med en tajtare budget". Personligen får jag lite Passion Pit-vibbar om man bortser från att det inte rör sig om några synthar eller electro. Inte dumt alls faktiskt.

Nurses - Technicolor

Myspace | iTunes | Spotify

Fortsättning följer...


/Ph

Bästkustfrossa

Efter lite okynnes-youtubande har jag kommit fram till följande slutsats: Att inte tycka om Håkan Hellström torde inte enbart kunna klassas som ologiskt utan rentav opatriotiskt. Detta borde gälla för svenskar allmännhet och västkustare i synnerhet. För trots anklagelser om falsksång och låtstölder kan jag fortfarande inte komma på någon artist som får mitt hjärta att bulta så hårt av fosterlandskärlek. Jag minns fortfarande året när skivan kom. Liksom alla timmar som spenderades på Amundöns parkering i min röda Clio 92:a lyssnades på den. Om och om igen. Eller den magiska spelningen på Hultsfred 2001 när Håkan iklädd full sjömansmundering vann en plats i gemene festivalbesökares hjärta. Visst fanns där tillfällen när rösten inte riktigt räckte till. Men det gjorde inget. För istället översköljdes man av en sådan energi, scennärvaro och kärlek att man inte bara hade överseende med de missade tonerna utan istället omfamnade och älskade dem. För er icke-troende hänvisar jag till klippen nedan:










/Ph

Jag ska slänga alla mina skivor...

...förutom en. Det var i alla fall så jag kände under Mumford & Sons öppningslåt på Debaser Slussen igår kväll (vilket om jag inte minns fel var Sigh No More). Jag vet att det är starka ord men efter första låten visste jag att det här var den bästa konsert jag någonsin har varit på (och kanske någonsin kommer att gå på). Och visst har jag varit på en del fantastiska konserter genom åren men det har alltid varit någon komponent som saknats. Fel lokal, avsaknad av rätt sällskap etc. Den här gången stämde allt.



Efter att personligen ha utnämnt Mumford & Sons debutalbum till fjolårets bästa platta samt följt deras framträdanden på youtube var förväntningarna skyhöga. Men på bara några minuter skulle dessa både infrias och överträffas. Att inte bara kunna nå upp till samma nivå som en musikaliskt och tonmässigt fulländad skiva utan dessutom överträffa den är för mig bortom ord. På sätt och viss är låtarna som gjorda för liveframträdanden, med sina ofta lugna och avskalade inledningar, sedan ett successivt uppbyggande för att sedan explodera i ett inferno av stämmor och stråk- och stränginstrument. Och precis så var det. Och med musiken även publiken. Det var så mycket glädjevrål, skrål, handklappningar och fotstampningar att man emellanåt fick nypa sig i armen för att förse sig om att man inte teleporterats till ett barnyard brawl i amerikanska södern. Med en energi som låg på fusionsnivå fick Mumford & Sons ett till bristningsgränsen fyllt Debaser att koka i ca 1,5 timma.

Utöver några få undantag (däribland efterlängtade After The Storm) bjöd bandet på större delen av deras arsenal, däribland tre nya låtar: Whispers In The Dark, Lover Of The Light och en kallad för Untitled. Alla magnifika och alla vittnesmål om att vi endast har sett toppen av ett isberg vilandes på bottnen av de djupaste av djuphavsgravar. Och för en gångs skull kan jag säga "Jag var där. På deras första Sverige-spelning under deras första turné. Ja just det, den spelningen som har gått till historien". Och till den tanken kommer jag somna med ett leende på läpparna, lyssnandes på Untitled för den hundrafemtioelfte gången idag.

Untitled







/Ph


P.S. Konsertbilder kommer inom kort.

Det bästa av två världar

Ibland blir man bara glad.




/Ph

Phoenix - Live In Sydney

För er som missade Phoenix under deras senaste turné kan detta inlägg kanske kännas som salt i såren. Herrarna bjuder nämligen på en gratis inspelning från deras konsert i Sydney. Och ja, det svider.

Phoenix - Live In Sydney


/Ph

National News!

Inte direkt dagsfärska nyheter men ändå för viktigt för att inte nämnas. Om man är en The National-anhängare vill säga. Förra veckan släpptes nämligen andra officiella spåret från High Violet. Låten bär titeln Bloodbuzz Ohio och har tidigare endast kunnat avlysssnas i form av burkiga liveinspelningar. Min reaktion då - lovande. Min reaktion nu - genialt. FY FAN vad jag återigen ser fram emot att se dem!

Bloodbuzz Ohio (hö-klicka för att spara)


Dessutom har nu låtlistan offentliggjorts och lyder enligt följande:

1. Terrible Love
2. Sorrow
3. Anyone’s Ghost
4. Little Faith
5. Afraid of Everyone
6. Bloodbuzz Ohio
7. Lemonworld
8. Runaway
9. Conversation 16
10. England
11. Vanderlyle Crybaby Geeks


/Ph

Tillbaka till framtiden genom spansk syntpop

Spanska syntpoparna Delorean (taget från det Delorean Motor Company, bilmärket bakom modellen DMC-12 mest känd för sin roll som tidsmaskinen i 80-talskultfilmen Back To The Future) har nu släppt ett nytt litet smakprov från deras kommande debutalbum Subiza (planerat releasedatum 8:e juni). Låten heter Stay Close och borde tilltalla alla sommarsuktande själar med en svaghet för dansanta syntdängor av band som Lo-Fi-Fnk, Passion Pit, Miike Snow etc.



/Ph

Ryan Adams - Back in the day

Snavade nyligen över denna samling gamla Ryan Adams-inspelningar och med ens insåg jag varför jag började bära flanellskjortor, dricka Jack Daniels och drömma om flickor med bred Södern-accent. Skälet: Heartbreaker.

Jag är tydligen...

...inte den enda som har ett svagt öga för 90-talets svenska popscen.

Mitt 90-tal - en hyllning

Till skillnad från många andra (det är åtminstone min gissning) minns jag det exakta ögonblicket när mitt intresse, passion, ja kärlek till musiken föddes. Det var på en ranglig gammal buss körandes på en landsväg genom den tyska delstaten Mecklenburg-Vorpommern. Året var 1997, september för att vara exakt, och jag var på klassresa i Tyskland. Jag hade ett år tidigare börjat på en ny skola och således även i ny klass och på den nya skolan i den nya klassen fanns en kille som hette John. Vi blev, som jag minns det, ganska snabbt vänner och av den anledningen satt jag denna surmulna dag guppandes på en buss genom den nordtyska landsbygden bredvid just John. Mitt första spontana intryck av honom, utöver att det verkade vara en hyvens grabb (något som skulle visa sig stämma) berörde hans två största intressen, nämligen elektroniska prylar och musik. Det var därför ingen slump att det var just John som hade med sig den senaste CD-freestylen innehållandes en av hans favoritskivor, Weezers blåa. Jag minns hans uppmaning till att ta på mig hörlurarna - sedan - explosioner.

Nu hade jag ju förvisso ägnat timmar åt att luftgitarrkompa band som Nirvana, Red Hot Chili Peppers, Guns N' Roses, Pearl Jam, Aerosmith etc men det var först när jag upptäckte Weezer och med det power- och nerdpopen som jag själv började klassificera mig som musikintresserad. Jag började med förkovra mig i allt som hette Weezer inklusive alla band de var besläktade med, vilket på den tiden innefattade varje bandmedlems sidoprojekt (för den intresserade: Brian Bell (gitarr) - Space Twins; Matt Sharp (bas) - The Rentals; Pat Wilson (trummor) - The Special Goodness). Som parentes på parentesen fanns även ett band som hette Chopper One och som bestod av ursprungsgitarristen (före släppet av Blue Album) Jason Cropper och hans hustru. Av sidoprojekten kan jag väl säga att The Rentals och Chopper One var favoriterna.

The Rentals - New Music - More Music Videos

Med Weezer följde även en våg av mer eller mindre känd amerikanska genrefränder såväl som andra tidiga indieikoner. Till de mer kända hörde Fountains Of Wayne, Everclear, Eels, Foo Fighters, Nada Surf, Cake, Superdrag och Beck (för att nämna några). Lite senare kom även band som Lit, American Hi-Fi, Jimmy Eat World och Phantom Planet men dem placerar jag snarare i, den måhända påhittade, subkategorin collegepop/indie. Bland de mindre kända banden som gick varma hemma i cd-spelarn vid tiden för mina första hakfjun var Radish (vars frontman senare blev mer känd under sitt egna namn, Ben Kweller), Nerf Herder, Eve6 och The Get Up Kids.


Mr. Grohl i senaredaga tappning

Vid samma tidpunkt sköjlde britpopen in över oss nordbor från andra sidan Nordsjön och med den kultband som Pulp, Blur, Suede och Oasis. Med undantag för de sistnämnda var det dock band som Belle & Sebastian, Ash, Teenage Fanclub, Feeder och Stereophonics som sporrade mig till att besöka allehanda skivmässor och second hand-butiker i jakt på b-sidespårsinnehållande singlar och andra rariteter.



På hemmaplan rådde det också en renässans inom popmusiken så stark att den trots tydliga brittiska och amerikanska samtida influenser fick en egen benämning, nämligen swede pop (eller svenskpop för oss svenskar). Till de tyngre namnen hörde band som Brainpool, This Perfect Day, Wannadies, Popsicle och The Cardigans men även inom den här subgenren fanns det en hel del sköna halvkändisar som Speaker och The Mopeds. Lite senare kom även band som fortfarande är aktiva, ex Shout Out Louds och Caesars Palace (numera bara Caesars). Sammantaget skulle dessa band komma att lägga grunden för den svenska indiepopscenen som än idag står i full blom.


The Mopeds - svengelska i sin prakt

Jag är medveten om att det finns flera andra band som är högst signifikanta för den här eran men som titeln anger är detta MITT 90-tal. Jag tänkta avsluta min hyllning till denna fantastiska "genre" och inte minst min goda vän John som fick in mig på spåret med en liten Spotify-playlist som är tänkt att summera det hela. Som vanligt begränsas spellistan av Spotifys utbud, vilket tyvärr slår mest på dem mindre kända banden. Förhoppningsvis bjuder dock lyssningen på en del nyupptäckter såväl som sköna nostalgitrippar.

Mitt 90-tal - en hyllning


/Ph


P.S. Som en ytterligare hyllning så kommer vi köra en inledande barspelning i 90-talets tecken på Club Zoo i helgen, något som framförallt kanske berör er Umeläsare. Det var allt.

Nyheter i korthet

I ett försök att avsluta följetången över de senaste veckornas nyhetsflöde tänkte jag kort och koncist punkta upp vad var man och kvinna bör (eller åtminstone kan tänkas vilja) känna till:

1. Robyn skall enl källor släppa inte mindre än 3 ALBUM under 2010. I en intervju med tidskriften Bon meddelar Sveriges mest pondusfyllda dam att den första skivan redan planeras släppas under våren, följt av en till sommaren respektive vintern. På listan över artister/producenter som medverkar nämns bl a Klas Åhlund, Andreas Kleerup, Patrik Berger och Savage Skulls.


Robyn på WoW 2009, Philip Smith©

2. I ett uttalande från Mr. Casablancas själv bekräftas det att The Strokes åter är i studion och spelar in materialet för en nya skiva. Prel releasedatum ca september.

3. MGMT har nu gått ut med den första låten från kommande skivan Congratulations. Låten heter Flash Delirium och kan avlyssnas nedan. Mitt spontana och tyvärr bestående intryck är att den passerar förbi en relativt obemärkt. Och framför allt låter det inte som MGMT. Och hade jag inte vetat vem det var som hade gjort den hade jag nog kasserat den redan efter första lyssningen. Men trots bandets egna löfte om att den kommande skivan INTE kommer innehålla några direkta hits så klänger jag mig fortfarande fast vid hoppet. Och tills dess för låten ligga kvar på hårddisken. Som en påminnelse om vad som förhoppnings komma ska.

MGMT - Flash Delirium


4. Robin Pecknold (Fleet Foxes) skall under några få konserter utgöra förband åt Joanna Newsom. Denna gång utan uppbackning av sina skäggprydda bröder. Som ett smakprov på detta bjuder han på en cover av just Joanna Newsoms On A Good Day.

Robin Pecknold - On A Good Day (Joanna Newsom cover)



Och med det sätter jag P för denna summering.

/Ph

Lite mer från världens längsta man...

Sedan jag skrev recensionen av The Tallest Man On Earths senaste (fortfarande osläppta) skiva har mitt begär för denna dalsländska trubadur skjutit i höjderna. Därför är det ytterst uppskattat när det finns likasinnade eldsjälar som min blogg-"kollega" på La Cienega. Så nu sitter jag här och förbannar mitt högst begränsade röstspann och komponeringsförmåga samt det faktum att sommarn fortfarande är månader bort.






/Ph

P.S. Om någon får för sig pröva sina vingar som kidnappare en sen sommarkväll så hör av er till mig. Kan stå för rep och rötjut.

Det våras för maj (och Band Of Horses)

Maj månad verkar ge skäl till att fira. För ett tag sedan blev det nämligen officiellt att även tallskogsdoftande Band Of Horses har valt att släppa sin mycket anticiperade uppföljare till Cease to Begin då. Den 18:e maj för att vara exakt. Det tidigare påstådda albumnamnet Night Rainbows har dock ersatts av Infinite Arms och med det nya namnet har skivan nu även fått ett omslag:



Liksom för The National så finns det ännu ingen officiell tracklist eller några läckta spår. Lovar dock att återkomma på den punkten så snart det finns något att rapportera. I väntan på det bjuder jag på den senaste "nya" låten som nådde nätet för någon dryg månad sedan.

Laredo



/Ph

The National - releasedatum äntligen spikat!

Som Christoffer nämnde på Zoo-bloggen så har The National äntligen gått ut med titel såväl som releasedatum för deras kommande skiva, nämligen High Violet och den 11:e maj. I nära anslutning till deras uttalande så framförde Berninger & Co för första gången skivans inledande (och enda bekräftade) spår, Terrible Love. Några dagar senare framträdde även bandet på Bell House i Brooklyn med en repertoar som innehöll flera av deras "nya" låtar, däribland Vanderlylle Cry Baby som fångades på film av flera entusiatiska fans. Vanderlylle liksom flertalet andra nya låtar har sedan tidigare cirkulerat på nätet (se tidigare inlägg) men huruvida de kommer att komma med på skivan återstår alltså att se.


Terrible Love från Late Night with Jimmy Fallon.


Vanderlylle Cry Baby inspelad på Bell House, Brooklyn.

/Ph

P.S. Om ni missat detta fantastiska band så börja med denna låt.

Oj vad mycket som har hänt...

...sedan sist jag skrev. Tänkte kompensera detta genom att under de kommande dagarna mata ut en serie korta inlägg över vad som har nått mig (i musikväg alltså) sedan senaste uppdateringen. Starting now...

Alt. countryns okrönte konung Ryan Adams gick för ca nåt år sedan ut med att han på obestämd tid skulle lägga musikskrivandet på hyllan. Som vanligt kunde han inte hålla sig. Han är nämligen i färd med att trycka en ny skiva, Orion. Dock har den sköra sången och de ackustiska gitarrerna ersatts av mer skrikiga stämmor och distade el-gitarrer. Det rör sig nämligen om metall den här gången. Adams har redan tidigare i karriären flörtat med genren bl a genom det nätbaserade-sidoprojektet Werewolph. Men denna gången ska det alltså vara allvar. För den nyfikne kan första spåret avlyssnas på Ryans hemsida.

MythBusters on crack?

Indiegruppen, OK Go, har gjort det igen. Och med gjort det syftar jag på en ny genialisk musikvideo. Denna kvartett slog igenom 2003 med låten Get Over It men det var först i samband med släppet av deras andra skiva och låten A Million Ways som de bevisade att det inte krävs mer än bra koreografi, humor och en videokamera för att spela in en grym musikvideo. Mest känd är de kanske för sin löpbandsdans till låten Here It Goes Again som utan överdrift är helt enastående. Videon lades upp på Youtube den 31:a juli 2006 och inom loppet av 6 dagar hade videon haft över en miljon "tittningar". Tre år senare var motsvarande siffra uppe i 48 miljoner.

Om videon till Here It Goes Again kan antas ha inneburit ändlösa omtagningar vill jag inte ens föreställa mig hur många försök som krävdes innan allt stämde i deras senaste skapelse. Videon i fråga är till låten This Too Shall Pass som finns på deras senaste skiva, Of the Blue Colour of the Sky, från 2010. Utan att avslöja för mycket känns det som MythBusters på crack. Se själva (rekommenderar att ni klickar på rutan för att se den i ett större format).



För er som missat deras tidigare videos:

Here It Goes Again

A Million Ways

/Ph

The Tallest Man On Earth - The Wild Hunt

För ett tag sedan läckte första låten från The Tallest Man On Earths (egentligen Kristian Matssons) andra och kommande album, The Wild Hunt. Låten ifråga heter King Of Spain och trots att det tog några lyssningar för mitt musikförnuft att hinna ikapp mig kan jag nu säga att det är en fantastisk låt. Det var därför med stor glädje jag igår kväll fick tag på hela skivan.

Redan efter första genomlyssningen kan jag konstatera att det konstnärskap som TTMOE visade prov på på Shallow Grave nu har förfinats och skivan är från början till slut bokstavligen en fröjd för öronen. Rent röstmässigt kommer nog Matsson alltid få dras med Dylan-referenser även om hans stämma enligt min mening besitter en lidelse som Dylan nog egentligen aldrig besuttit. På ett mer övergripande plan tycks TTMOE dock ha hittat sin egen lilla plats i folkmusikens korridorer och liknelserna känns inte längre lika självklara. På det avslutande spåret, Kids On The Run, flörtar Matsson förvisso lite med den Springsteenska flyktromantiken och även om titeln kanske för tankarna till en annan inte helt okänd Springsteen-låt så bär den mer likheter med andra, mer pianodrivna låtar på samma skiva, ex Thunder Road eller Jungleland. Låten Burden Of Tomorrow får mig istället av någon oförklarlig anledning att tänka på Håkan Hellströms cover-EP, Luften bor i mina steg. Men om det är Visa Vid Vindens Ängar eller Äntligen På Väg som har en snarlik melodi kan jag inte bestämma mig för (eller så är jag bara helt ute och cyklar). Men till syvende och sist så låter TTMOE just som TTMOE. Och det låter ruskigt bra.

Skivan släpps den 13:e april på labeln Dead Oceans (vars stall förutom TTMOE även innehåller en rad andra artister väl värda att utforska). Så antingen väntar ni lydigt och köper den då eller så letar ni rätt på ett "förhandslyssnings"-ex och gör rätt för er i ett senare skede. För oavsett är The Wild Hunt ett album väl värt varenda öre.

Myspace | Buy

Smakprov: King Of Spain

Going Through Sunday - Pt. II

Ännu en söndag har grytt och med den innebär det slutet av februari månad, denna pissmånad av pissmånader. Även om jag av erfarenhet vet att våren låter sig väntas på här uppe i norr så kan jag åtminstone hoppas på att mars medför lite varmare temperaturer åtminstone för er längre söderut på kontinenten. Jag tänkte av den anledning bjuda på en söndagsplaylist i lite mer durstämda toner. För er flagellanter - oroa er inte, jag lovar att kompensera med en extra nedbrytande playlist vid ett senare tillfälle. Enjoy.

Going Through Sunday - Pt. II


/Ph

En framåtblick

Maj månad verkar lova stort. Enligt NME.com så är det nämligen då som Arcade Fire såväl som The National beräknas släppa sina nya album. I alla fall preliminärt. Än så länge finns det dock vare sig titlar, låtlistor eller bestämda datum. Men det är alltid nåt.

Däremot är det nu officiellt att MGMT:s uppföljare till Oracular Spectacular ska släppas den 12 april. Skivan bär namnet Congratulations och innehåller enligt Goldwasser själv definitivt INGEN Time To Pretend eller Kids. Istället har de eftersträvat att skapa ett album som skall lyssnas på i sin helhet. Snarare än att folk letar upp de tre bästa låtarna, laddar ner dem och skiter i resten. Om detta visar sig vara något positivt återstår att se.


Omslaget till Congratulations som av någon anledning får mig att tänka på Sega Megadrive-eran ca tidigt 90-tal.

I väntan på ett smakprov tänkte jag bjuda på några remixar av förra skivans låtar:

Mighty Mike - Pressure Time (MGMT vs. David Bowie & Queen)

Kids (Soulwax remix)

Knights - Kids In Technicolor (Coldplay vs MGMT vs Daft Punk)

Of Moons, Birds & Monsters (Holy Ghost! Remix)

Vampire Weekend - Giving Up The Gun

Vidare på tråden musikvideos så har Vampire Weekend nu släppt sin andra video från deras senaste album, Contra. Videon är för låten Giving Up The Gun och rollistan innehåller en brokig skara namn, ex Jake Gyllenhaal, Lil' Jon och RZA från Wu-Tang Clan. Och den är faktiskt ganska underhållande...



/Ph

Something, Somewhere, Sometime...

Ben Sollee & Daniel Martin Moore, fast i omvänd ordning.

Jag hade tänkt att den här låten skulle få utgöra en del av ett större inlägg men med tanke på att den gått på repeat de senaste dagarna kunde jag inte låta bli att ge den lite egen välvärd uppmärksamhet. Låten ifråga är Something, Somewhere, Sometime och kommer från Ben Sollee & Daniel Martin Moores samarbetsskiva Dear Companion som nådde de digitala såväl som de fysiska skivställen den 16:e februari. Skivan släpptes på den Seattle-baserade labeln Sub Pop Records och är producerad och gästas av Yim Yames från My Morning Jacket och Monsters of Folk. Med det sagt:

Something, Somewhere, Sometime


/Ph

The Times They Aren't A-Changin'

Daniel från David & Goliath (se tidigare inlägg) var nyligen vänlig nog att skicka mig ett förhandsex av deras kommande EP, The Times They Aren’t A-Changin’ EP. I motsats till vad som kanske kan förväntas rör det sig inte om några Bob Dylan-parodier. Nej, EP:n innehåller nämligen 3 helt nya låtar och liksom vid tidigare lyssningar är ordet som poppar upp i min skalle nostalgi. En rofylld röst som, ibland med ett visst mått av vemod, reflekterar över det förgångna och livets förgänglighet samtidigt som den förmedlar lyssnaren (och kanske sig själv?) att alla förändringar inte är av ondo.

Som det går att läsa på Daniels egna högst besöksvärda skäggblogg så är gossarna även i färd med att spela in sitt andra album. Men tills dess får vi hålla till tåls med denna fina lilla EP som inom kort kommer att finnas tillgänglig på både Spotify och iTunes.

The Times They Aren't A-Changin'



/Ph

Veckans sound-a-like

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om amerikanska synthpop/electronica-bandet Faded Paper Figures där jag påtalde bandets slående likheter med Postal Service, inte minst sångaren Williams kusligt Ben Gibbard-lika röst. Jag har nu hittat deras överman. Owl City, eller Adam Young som mannen bakom projektet heter, inte bara påminner om Postal Service utan måste haft en utomkroppslig upplevelse (mer specifikt i Gibbards kropp) när han skrev låten Fireflies. Döm själva:

Fireflies

För fortsatt lyssning kolla in hans två album på Spotify.

/Ph

Speaking of...

...Mumford & Sons så släpper de nu i dagarna (28:e feb) sin andra singel från fjolårets tveklöst bästa album, Sigh No More, i form av låten The Cave. Med den följer även en video som får en att sakna både värmen och moppeåren.

Communion - från klubbkväll till label

Communion grundades 2006 på Notting Hill Arts Club av Ben Lovett (Mumford and Sons), Kevin Jones (Cherbourg) och producenten Ian Grimble. Från början tänkt att vara ett enskilt klubbtillfälle utvecklades Communion istället snart till ett musikaliskt samfund med återkommande konsertkvällar. På så sätt har den med tiden kommit att utgöra en grogrund för Londons nya folkvågsrörelse. Under årens lopp har arrangörerna kunnat stoltsera med namn som Noah and the Whale, Laura Marling, Mumford and Sons, JJ Pistolet och Johnny Flynn och efter en rad slutsålda shower i London vidareutvecklades konceptet ytterligare. Dels blev showen mobil och har gästat systerklubbar i Brighton, Leeds och Sydney, dels genom upprättandet av sin egen label. För att fira framgångssagan släpper nu Communion Records en samlingsskiva innehållande ett urval av de artister som vid något tillfälle har beträtt scenen. Skivan, som bär det okonstlade namnet Communion Compilation, släpps först den 1:a mars men går redan att förbeställa (och lyssna på) på Communions hemsida.


/Ph

Frightened Rabbit - Ytterligare ett P.S.

Glömde att bistå med ett smakprov så här har ni det:

Nothing Like You


/Ph

Konsertnyheter i korthet

Först och främst kan jag informera om att skäggrockarna Band Of Horses åter igen planerar beträda svensk mark, den 17:e april på Trägårn i Göteborg för att vara exakt. Så för er som ännu inte sett dem alternativt vill unna er att se dem igen så är det läge att lösa biljetter.


Ben Bridwell på WoW 2008, Philip Smith©

Hade också promotat och starkt rekommenderat att ni löste biljetter till Mumford & Sons spelning den 12:e april på Debaser Slussen om det inte vore för det faktum att biljetterna redan är slutsålda. Men håll ögon och öron öppna, man vet aldrig om de beslutar att flytta konserten till en större lokal ytterligare en gång (skulle ursprungligen vara på Debaser Medis).

För er som missast det så har Way Out West offentliggjort ytterligare några bokningar, mer specifikt La Roux, The xx och The Radio Dept. Inte illa även om det kanske inte riktigt når upp till fjolårets första släpp. Hade personligen donerat min ena njure för att nås av nyheten att Arcade Fire ska avsluta lördagens line-up men det återstår fortfarande att se.


Ett avslut värd att dö för.

Även om jag själv inte är ett die-hard fan av Radio Dept. kan jag väl tillägga att de snart ska bege sig ut på en Sverigeturné. För exakta datum kolla in Lugers hemsida.

Nu till några tråkigare konsertnyheter nämligen att Avett Brothers Stockholms- och Göteborgs-spelningar har blivit inställda pga ändringar i bandets rutt. Enl Luger så jobbar man på att hitta nya datum men i dagsläget är alltså inget spikat. Så om ni liksom mig hade planerat att se dem så är det bara att hålla tummarna att alla inblandade parter snart hittar ett datum som funkar.


/Ph

Frightened Rabbit - The Winter Of Mixed Drinks

En vårens, kanske rentav årets största musikhändelser har nått mig. Frightened Rabbits 3:e fullängdare, The Winter Of Mixed Drinks, med officiellt releasedatum den 1:a mars har läckt ut i hela sin prakt. Och satan i gatan vad bra det låter! Jag vet att jag saknar all form av objektivitet i denna frågan då Hutchisons blotta stämma oavsett sammanhang och arrangemang hade fått alla tillgängliga tummar upp. Men det skiter jag i. Och vid första lyssningen låter det faktiskt fantastiskt bra. Som en mer hoppfull och bombastisk The Midnight Organ Fight. Så för er som hoppades på en ny skiva att hänga läpp och dra djupa suckar till är det bara att bita ihop och leta vidare. Fastän titeln för tankarna till den mörkare och kallare delen av året så är det snarare en skiva som får de snötyngda molnen att fly himlavalvet, knoppar att explodera och hjärtan att lägga i den högsta växeln. För låt efter låt avfyras likt projektiler genom vinternatten. Somliga mer trevande, andra med klara besked.

Trots att jag i regel är emot att dessa normalt sorgpräglade artister får vind i sina segel och sätter av mot ljusare horisonter så unnar jag faktiskt Hutchison en tid uteslutande präglad av lycka. För att döma av hans tidigare texter är det ett rent under att han inte följt i Elliott Smiths fotspår. Mer än så tänker jag inte säga i dagsläget. Istället tänker jag låta skivan sjunka in.

Bäst i skrivande stund: The Loneliness and the Scream, Nothing Like You, Living in Colour

/Ph


P.S. Sa jag att det låter fantastiskt bra.

Going Through Sunday - Pt. I

Hur man än gör så slutar varje vecka oundvikligen med en söndag. För gott. Och för ont. Trots att den har potentialen att vara en av veckans trevligare dagar så innebär den för de flesta av oss någon form av ångest. Ångest för den annalkande arbetsveckan, ångest över lördagens oplanerade uttalanden och förehavanden, framtidsångest, fysiologisk ångest, existentiell ångest (?) etc. Ångest helt enkelt. Utöver detta ställer söndagen ofta ett förhållandevis högt krav på lugn och stillhet. Det är av dessa skäl jag på just denna veckodag kommer på mig själv dras till en viss typ av musik. Nämligen söndagsmusik. I altruismens namn tänkte jag därför de kommande söndagarna dela med mig av den musik som genom åren tagit udden av den värsta ångesten. Som tonsatt benso. I enstaka fall kan dock låtarna kanske ha den motsatta effekten och snarare fånga eller rent av förstärka känslan. Jag ber om ursäkt för detta. Men oavsett effekt så är låtarna var och en lika mycket, ja "söndag". Och med det - del ett:

Going Through Sunday - Pt. I


/Ph

Bon Iver + Band Of Horses - för den inbitne lyssnaren

Följande inlägg riktar sig väl framför allt till "die-hard"-fans av ovanstående artister. Men då jag själv faller inom just denna kategori så innefattar nästintill varje dag en scanning av nätet efter något nytt från dessa herrar. Efter en längre torka gjorde jag dock följande upptäckter:

1. Ett videoklipp där Justin Vernon och St. Vincent (samma duo som för ett tag sedan gjorde låten Rosyln) framför en live cover av Dolly Parton-klassikern Jolene. Vernon denna gången utan sin karaktäristiska falsett.



2. Ytterligare en ny låt från Band Of Horses kommande skiva Night Rainbow (åtminstone är det vad som sägs), nämligen Laredo. Följande inspelning är gjord på Bonnaroo-festivalen 2009:

Band Of Horses - Laredo (live from Bonnaroo -09)


Andra "nya" låtar som framförts live under bandets senaste turné är:

Older


Evening Kitchen (finns bara som video):



Whatever You Want It To Be (också bara video)


Om dessa låtar kommar gå igenom "the final cut" återstår att se men sammantaget kan man väl säga att det rör sig om ett lugnare tempo jämfört med Cease To Begin. Och motvilligt måste jag säga att jag inte är helt övertygad om det nya materialet ännu. Men jag hoppas fortfarande på stordåd.


/Ph

P.S. För er som undgått dessa band finns en mer representativ och rättvis sammanfattning här

J. Tillman - Wild Honey Never Stolen

Som så många gånger tidigare gjorde Captain Obvious mig nyligen varse om en nämnvärd nyhet. Nämligen första släppet från vad som kan tänkas bli Joshua Tillmans (mer känd som J. Tillman) nästkommande skiva. "Singeln" finns på Spotify och innehåller två spår, Wild Honey Never Stolen och Borne Away On A Back Barge.


Tillman - innan skägget.

Ända sedan jag upptäckte Tillman har han skänkt ro till en emellanåt stressig vardag. För med en stämma lika ren och len som Tom Waits är sönderrökt och raspig och med sin blandning av Waylon Jennings-traditionell country och Bonnie Prince Billy/Iron & Wine-lo-fi kan Tillman konsten att skriva och framföra vacker och rogivande melodier. Och dessutom i ett rasande tempo. På bara 5 år har han släppt inte mindre än 6 studioalbum varav det sista var Year In The Kingdom från -09. Detta samtidigt som han turnerat som trummis för Fleet Foxes. Men som jag nämnde i ett tidigare inlägg så har dock skaran högproduktiva musiker en tendens att spotta ur sig låtar av varierande kvalité, ett faktum som Tillman själv säger sig vara medveten om i en nylig intervju. Men samtidigt menar han att det är något han ställer sig bakom. Han menar att då allt han skriver, fantastiskt som mindre bra, är en del av honom så har varje litet ackord och ord en lika viktig plats. För att ge den kompletta bilden. För att kunna följa utvecklingen. Och hur tilltalande resonemanget än är gör det tyvärr inte de mer slätstrukna låtarna mer...skrynkliga(?).



2008:s Vacilando Territory Blues placerar sig dock i det övervägande-fantastiskt-facket. Därför var förväntningarna väldigt höga på fjolårets skivsläpp. Förväntningar som tyvärr inte infriades. Förvisso fanns det en del höjdpunkter som Age Of Man men jämför man det med den föregående skivans innehåll i låtar som Steel On Steel, Master's House och James Blues så blir/blev helhetsintrycket ändå ganska ljummet. Men med de senaste 2 inspelningarna visar Tillman ånyo varför han hör hemma bland alt. countryns och folkmusikens skäggiga troninnehavare. Och detta får mig att tro att jag trots allt kanske avfärdade hans föregående skiva lite för hastigt...


/Ph

ANO - The January Mixtape

I höstas påbörjade jag ett projekt med att försöka summera varje vecka med en Spotify-playlist. Motvilligt insåg jag dock ganska snart att det aldrig skulle hålla. Tiden räckte helt enkelt inte till. Jag har därför beslutat mig för omrevidera projektet till att i slutet av varje månad sammanställa en lista över de låtar som haft mest speltid. Tonvikten kommer att ligga på band/artister som under den gångna månaden:
- släppt nytt material
- varit omnämnda på bloggen
- fått mycket speltid i mina hörlurar (oavsett födelsedatum)

Och med det: ANO - The January Mixtape

A Northern Outpost - nu på Facebook

Ville bara göra en kort notis om att A Northern Outpost nu finns på Facebook. Tanken med FB-sidan är att det ska bli lättare att hänga med i uppdateringar och andra nyheter på bloggen och riktar sig till främst till er som inte har koll på hela "prenumera på inlägg/RSS-feed"-biten (vilket jag själv nämligen inte har). Lättast är att trycka på den blåa Facebook-ikonen till höger i bild för att ta er till sidan i fråga. Säg gärna till om det skulle strula. Det var allt.


/Ph

Hindsighting: Peter Gabriel - konsten att hänga med

Om man ser till den mängd artister som någon gång når rampljuset så är det totalt sett endast en försvinnande andel som lyckas hålla sig kvar i så länge som ett sekel. Om man bortser från renodlade "one hit wonders" så faller även band som kanske haft ett antal framgångsrika album i ryggen ofta också så småningom i glömska. Jag menar alltså sådana artister/band som man i samband med att man av slumpen hör deras namn säger nåt i stil med "Ja just, dem lyssnade jag ju som fan på under högstadiet. Undra vad som hände med dem." Ett personligt exempel är Brainpool som jag just efter att ha yttrat något i stil med ovanstående formulering fick lära mig att bandets frontfigur, Janne Kask, numera studerar till läkare i Uppsala och samtidigt har startat ett nytt musikprojekt som går under namnet Lake Heartbeat.

En man som faller in någonstans mittemellan "längre än ett sekel" och "undra vad som hände med honom" är Peter Gabriel. Gabriel slog som kanske bekant igenom som sångare i rockgruppen Genesis (kanske mest känd för "hiten" I Can't Dance från -92 vars musikvideo uppvisar danssteg väl värda att tävla med MC Hammers om 90-talets "tyngsta"). Efter att spelat ihop i nästan tio år beslutade dock Gabriel sig för att satsa på en solokarriär och hade under de första 10-15 åren ett antal hits med bl a låtar som Solsbury Hill och Sledge Hammer. Sedan kom skrivkrampen. Och svårigheten att förnya sig. Och slutligen slocknade den sista glödtråden i den sista strålkastaren. Och sedan - mörker.


Då

Nu var det kanske inte riktigt exakt så det gick till. Men nästan. För sedan 1992 har Gabriel bara släppt ett studioalbum (dvs vid samma tid som Genesis-hiten I Can't Dance gick hett på alla kassetbandspelare, då med Phil Collins i spetsen). Skivan möttes av ljumna recensioner där man menade att musiken i för stor utsträckning byggde på det koncept som hade rönt honom så stor framgång under 70- och 80-talet. Så efter tre misslyckade singelsläpp tog Gabriel istället sikte på en ny horisont, nämligen filmmusik. Nu kanske det är en sanning med modifikation eftersom han medverkat på flertalet soundtracks även tidigare under karriären. Men den stora framgången kom först 2008 med låten Down To Earth i filmen WALL-E som genererade en Grammy Award för Best Song Written for a Motion Picture. Och i och med filmmusiksmedverkandet gled han även in på det spår som är slutdestinationen för denna odyssé genom en av 80-talets forna hitmakares karriär, nämligen covers.

Istället för att försöka blåsa liv i sin karriär genom att "tolka" hits av artister från sitt eget sekel gjorde nämligen Gabriel en "Johnny Cash". Det började med en aktningsvärd cover på Magnetic Fields fina låt, The Book of Love. Därefter kom den klockrena och i efterhand självklara covern på Vampire Weekends Cape Cod Kwassa Kwassa som han gjorde i samarbete med Hot Chip (en liten rolig fotnot är att den ursprungliga textraden "But this feels so unnatural / Peter Gabriel too / This feels so unnatural/ Peter Gabriel too" har i Gabriel/Hot Chip-versionen ersatts med "It feels so unnatural / Peter Gabriel too / and it feels so unnatural / to sing your own name"). Sedan dess har ytterligare några covers på samtida hypade artister dykt upp, däribland covern på Arcade Fires My Body Is Cage som var med på covers mixtapen jag la upp härom veckan. Och så den absolut senaste, nämligen en cover på Bon Ivers Flume.


Nu

Genomgående för låtvalen kan man konstatera följande: det är nytänkande, roligt och uppenbart att det inte rör sig om en ambition att bara tjäna pengar på andras verk utan snarare en genuin kärlek för musik i allmänhet och låtarna i synnerhet; låtvalen är gjorda med stor omsorg; Peter Gabriel kan verkligen sjunga.

Frånsett den gamla feel-good-dängan Solsbury Hill har jag aldrig varit ett stort Peter Gabriel-fan men med hänsyn till utvecklingen hos den snart 60-åriga artist kan jag för första gången säga att det är med stort intresse jag inväntar släppet av hans kommande album, Scratch My Back, som släpps den 15:e februari. Skivan är just ett coveralbum och innehåller bl a 3 av de 4 ovannämnda låtarna (ej Vampire Weekend-covern). Tanken bakom projektet är att varje låtlån skall återgäldas med att samma artister gör varsin cover på en av hans låtar. Låtarna kommer i sin tur vara samlade på en egen skiva, passande betitlad I'll Scratch Yours.

Smakprov: Flume (Bon Iver)

Ett litet Spotify-urval

Two Door Cinema Club - Tourist History

Two Door Cinema Club är en indietrio från Nordirland och en av Kitsuné Music's senaste nyförvärv - den franska "till-mesta-dels-electro"-labeln med fantastisk fingertoppskänsla. I drinkmått mätt kan man säga att bandet är 2 delar tidig Bloc Party och 1 del Phoenix med en twist av Klaxons. Efter två singlar, I Can Talk resp Something Good Can Work, samt en EP är det nu dags för debutskivan Tourist History. Skivan är mixad av Philippe Zdar, herren som co-producerade och mixade Phoenix's succéalbum från i fjol (vilket torde kunna förklara det bitvis snarlika soundet). För den som är förtrogen med Kitsune Maison Compilation-serien så är namnet kanske inte helt främmande då bägge singlarna har varit representerade på skiva 7 resp 8. För er som missat denna fenomenala samlingsserie är det hög tid att kolla in den på ex Spotify.


Videon till albumets 2:a officiella singel, Undercover Martyn.

Skivan släpps först den 1:a mars, dvs om ca en månad men efter att ha tillhandahållit mig ett promo-ex så kan jag säga skivan är väl värd att vänta på som garanterat kommer vara med på alla indiebloggares årlistor. Med en totallängd som närmast för tankarna till 90-talets skatepunkalbum (32 minuter och 32 sekunder) är Tourist History från början till slut en musikalisk urladdning där ylande gitarrer, vilda kastanjetter och ryckiga basgångar alla gör sitt yttersta för att rättmätigt förtjäna ens uppmärksamhet. Som en krutdunk redo att antändas.

Myspace | iTunes | Spotify


/Ph

Local Natives - PANG!

Vidare på tråden covers och med hänsyn till lördagens annalkande konsert (som jag lyckosamt nog råkar inneha en biljett till) så tänkte jag bjuda på Local Natives minst sagt glädjealstrande cover på Simon & Garfunkels Cecilia. Den har legat uppe ett tag så somliga av er har säkert redan sett den men oavsett är den värd en titt och lyssning.

Cecilia from Local Natives on Vimeo.

/Ph